Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

Là presso i fiumi di Babilonia, sedevamo ed anche piangevamo ricordandoci di Sion.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

Ai salici delle sponde avevamo appese le nostre cetre.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Poiché là quelli che ci avevan menati in cattività ci chiedevano dei canti, quelli che ci predavano, delle canzoni d’allegrezza, dicendo: Cantateci delle canzoni di Sion!

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Come potremmo noi cantare le canzoni dell’Eterno in terra straniera?

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Se io ti dimentico, o Gerusalemme, dimentichi la mia destra le sue funzioni,

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

resti la mia lingua attaccata al palato se io non mi ricordo di te, se non metto Gerusalemme al disopra d’ogni mia allegrezza.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Ricordati, o Eterno, dei figliuoli di Edom, che nel giorno di Gerusalemme dicevano: Spianatela, spianatela, fin dalle fondamenta!

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

O figliuola di Babilonia, che devi esser distrutta, beati chi ti darà la retribuzione del male che ci hai fatto!

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

Beato chi piglierà i tuoi piccoli bambini e li sbatterà contro la roccia!