Psalms 142

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

Per mia voĉo mi krias al la Eternulo, Per mia voĉo mi preĝas al la Eternulo.

 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN.

Mi elverŝas antaŭ Li mian peton, Mian suferon mi al Li rakontas.

 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom.

Kiam senfortiĝis en mi mia spirito, tiam Vi sciis mian vojon: Sur la vojo, kiun mi iras, ili kaŝis reton por mi.

 När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig.

Rigardu dekstren kaj vidu: neniu volas min koni; Malaperis rifuĝejo por mi, neniu zorgas pri mia animo.

 Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ.

Mi krias al Vi, ho Eternulo; Mi diras: Vi estas mia rifuĝejo, Mia parto en la lando de la vivantoj.

 Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.»

Atentu mian ploron, ĉar mi tre senfortiĝis; Savu min de miaj persekutantoj, ĉar ili estas pli fortaj ol mi.

 Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]

Eligu mian animon el malliberejo, por ke mi gloru Vian nomon. Min ĉirkaŭos la virtuloj, kiam Vi bonfaros al mi.