Ecclesiastes 12

 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,  förrän de onda dagarna komma  och de år nalkas, om vilka du skall säga:  »Jag finner icke behag i dem»;

Tænk På ding Skaber i Ungdommens Dage, førend de onde Dage kommer og Årene nærmer sig, om hvilke du vil sige: "I dem har jeg ikke Behag!"

 Ja, förrän solen bliver förmörkad,  och dagsljuset och månen och stjärnorna;  före den ålder då molnen komma igen efter regnet,

før Sol og Lys og Måne og Stjerner hylles i Mørke og der atter kommer Skyer efter Regn,

 den tid då väktarna i huset darra  och de starka männen kröka sig;  då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,  och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;

Tiden, da Husets Vogtere bæver, de stærke Mænd bliver krumme, da Møllepigerne svigter, fordi de er få, og de bliver mørke, som kigger ved Gluggerne,

 då dörrarna åt gatan stängas till,  medan ljudet från kvarnen försvagas;  då man står upp, när fågeln begynner kvittra,  och alla sångens tärnor sänka rösten;

da begge Gadedørene lukkes, mens Møllen går med dæmpet Lyd, da man står op ved Spurvenes Kvidder og alle Sangens Døtre hvisker,

 då man fruktar för var backe  och förskräckelser bo på vägarna;  då mandelträdet blommar  och gräshoppan släpar sig fram  och kaprisknoppen bliver utan kraft,  nu då människan skall fara till sin eviga boning  och gråtarna redan gå och vänta på gatan;

da man også ængstes for Bakker, og Rædsler lurer på Vejen, da Mandeltræet blomstrer; Græshoppen slappes og Kapersbærret svigter, nu Mennesket går til sin evige Bolig og Sørgetoget går gennem Gaden,

 ja, förrän silversnöret ryckes bort  och den gyllene skålen slås sönder,  och förrän ämbaret vid källan krossas  och hjulet slås sönder och faller i brunnen

førend Sølvsnoren brister og Guldskålen brydes itu, før Krukken slås i Stykker ved Kilden og det søndrede Hjul falder ned i Brønden

 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,  och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

og Støvet vender tilbage til Jorden som før og Ånden til Gud, som gav den.

Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!               ----

Endeløs Tomhed, sagde Prædikeren, alt er Tomhed.

För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.

Endnu skal siges, at Prædikeren var viis; han gav også Folket Kundskab; han granskede og ransagede og formede mange Ordsprog.

Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

Prædikeren søgte at finde Fyndord og optegnede sanddru Lære, Sandhedsord.

 De visas ord äro såsom uddar,  och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk.  De äro gåvor från en och samma Herde.

Som Pigkæppe er de vises Ord, som inddrevne Søm, der sidder tæt; de er givet af en og samme Hyrde.

Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!  Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,  och mycket studerande gör kroppen trött.

Endnu skal siges: Min Søn, var dig! Der er ingen Ende på, som der skrives Bøger, og megen Gransken trætter Legemet.

Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.

Enden på Sagen, når alt er hørt, er: Frygt Gud og hold hans Bud! Thi det bør hvert Menneske gøre.

Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.          2--4.  -- Bruden talar om sig själv v.         brudgummen v.  7--8.  -- Brudgummen talar           till bruden v.  9--11, hon svarar v.         12--14, han talar v.  15, hon svarar åter                        v.  16--17.

Thi hver en Gerning bringer Gud for Retten, når han dømmer alt, hvad der er skjult, være sig godt eller ondt.