Amos 6

 Ve eder, I säkre på Sion,  I sorglöse på Samarias berg,  I ädlingar bland förstlingsfolket,  I som Israels hus plägar vända sig till!

Ve Zions sorgløse mænd og de trygge på Samarias bjerg, I ædle blandt førstegrødefolket, hvem Israels Hus søger til;

 Gån åstad till Kalne och sen efter,  dragen därifrån till Stora Hamat,  och faren så ned till filistéernas Gat:  äro de bättre än rikena här,  eller är deras område större än edert område?

(drag over til Kalne og se, derfra over til det store Hamat og ned til Filisternes Gat: Er de bedre end disse Riger, deres Område større end eders?)

 Ve eder, I som menen att olycksdagen skall vara fjärran,  men likväl inbjuden våldet att trona hos eder;

I, som afviser Ulykkesdagen og bringer Urettens Sæde nær.

 I som liggen på soffor av elfenben  och haven det makligt på edra bäddar;  I som äten lamm, utvalda ur hjorden,  och kalvar, hämtade från gödstallet;

De ligger på Elfenbenslejer, henslængt på deres Bænke; af Hjorden æder de Lam og Kalve fra Fedesti;

 I som skrålen visor till harpans ljud  och tänken ut åt eder musikinstrumenter såsom David;

de kvidrer til Harpeklang og opfinder Strengeleg som David;

 I som dricken vin ur stora bålar  och bruken salvor av yppersta olja,  men icke bekymren eder om Josefs skada!

de drikker Vinen af Kander og salver sig med ypperste Olie, men sørger ej over Josefs Skade.

 Fördenskull skola nu dessa främst föras bort i fångenskap;  de som nu hava det så makligt få då sluta med sitt skrål.

Derfor skal de nu føres bort forrest i landflygtiges Flok. Dagdrivernes Skrål får Ende, lyder det fra HERREN, Hærskarers Gud.

Herren, HERREN har svurit vid sig själv, säger HERREN, härskarornas Gud: Jakobs stolthet är mig en styggelse, och hans palatser hatar jag; jag skall giva staden till pris med allt vad däri är.

Den Herre HERREN svor ved sig selv: Afsky har jeg for Jakobs Hovmod, hans Borge vækker mit Had; jeg prisgiver Byen og dens fylde.

Och det skall ske, att om än tio män finnas kvar i ett och samma hus, så skola de likväl alla dö.

Og er der end hele ti Mænd i eet Hus de skal dog dø.

När sedan en frände till någon av de döda med förbrännarens hjälp vill skaffa benen ut ur huset, och därvid ropar till en som är i det inre av huset: »Finnes här någon mer än du?», då måste denne svara: »Ingen»; och den förre skall då säga: »Rätt så, stillhet må råda; ty HERRENS namn får icke bliva nämnt.»

Og levnes der een, så trækkes han frem af sin Slægtning og den, som røer når Ligene hentes af Huse. Og han siger til ham inderst i Huset: "Er der flere hos dig?" Hin svarer: "Ingen!" Da siger han: "Tys!" Thi HERRENs Navn tør de ikke nævne.

 Ty se, på HERRENS bud  skola de stora husen bliva slagna i spillror  och de små husen i splittror.

Thi HERREN, se, han byder og slår det store Hus i Stykker, det lille Hus i Splinter.

 Kunna väl hästar springa uppför en klippbrant,  eller plöjer man där med oxar?  --  eftersom I viljen förvandla rätten till en giftplanta  och rättfärdighetens frukt till malört,

Løber mon Heste på Klipper, pløjes mon Havet med Okser? Men I vender Retten til Gift og Retfærds Frugt til Malurt;

 I som glädjen eder över det som är intet värt  och sägen: »Genom vår egen styrka  hava vi ju berett oss horn.»

I glæder jer over Lodebar og siger: "Mon ikke det var ved vor Styrke, vi tog Karnajim?

Ty se, jag skall uppväcka ett folk mot eder, I av Israels hus, säger Herren, härskarornas Gud; och de skola förtrycka edert land, från det ställe där vägen går till Hamat ända till Hedmarksbäcken.

Thi se, jeg rejser et Folk imod eder, Israels Hus, lyder det fra HERREN, Hærskarers Gud; Trængsel bringer det eder fra Egnen ved Hamat til Arababækken.