Psalms 142

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

Vyučující Davidův, když byl v jeskyni, modlitba jeho.

 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN.

Hlasem svým k Hospodinu volám, hlasem svým Hospodinu pokorně se modlím.

 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom.

Vylévám před oblíčejem jeho žádost svou, a ssoužení své před ním oznamuji.

 När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig.

Když se úzkostmi svírá ve mně duch můj, ty znáš stezku mou; na cestě, po kteréžkoli chodím, osídlo mi ukryli.

 Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ.

Ohlédám-li se na pravo, a patřím, není, kdo by mne znáti chtěl; zhynulo útočiště mé, není, kdo by se ujal o život můj.

 Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.»

K tobě volám, Hospodine, říkaje: Ty jsi doufání mé a díl můj v zemi živých.

 Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]

Pozorujž volání mého, neboť jsem zemdlen přenáramně; vysvoboď mne od těch, jenž stihají mne, nebo jsou silnější nežli já. [ (Psalms 142:8) Vyveď z žaláře duši mou, abych oslavoval jméno tvé; obstoupí mne spravedliví, když mi dobrodiní učiníš. ]