Isaiah 16

 »Sänden åstad de lamm  som landets herre bör hava  från Sela genom öknen      till dottern Sions berg.»

أَرْسِلُوا خِرْفَانَ حَاكِمِ الأَرْضِ مِنْ سَالِعَ نَحْوَ الْبَرِّيَّةِ إِلَى جَبَلِ ابْنَةِ صِهْيَوْنَ.

 Och såsom flyktande fåglar,      lika skrämda fågelungar  komma Moabs döttrar      till Arnons vadställen.

وَيَحْدُثُ أَنَّهُ كَطَائِرٍ تَائِهٍ، كَفِرَاخٍ مُنَفَّرَةٍ تَكُونُ بَنَاتُ مُوآبَ فِي مَعَابِرِ أَرْنُونَ.

 De säga: »Giv oss råd,      bliv medlare för oss.  Låt din skugga vara såsom natten,      nu mitt i middagshettan.  Skydda de fördrivna;      röj icke de flyktande.

هَاتِي مَشُورَةً، اصْنَعِي إِنْصَافًا، اجْعَلِي ظِلَّكِ كَاللَّيْلِ فِي وَسَطِ الظَّهِيرَةِ، اسْتُرِي الْمَطْرُودِينَ، لاَ تُظْهِرِي الْهَارِبِينَ.

 Låt mina fördrivna      finna härbärge hos dig,  var för Moab ett beskärm      mot fördärvaren,  till dess att utpressaren ej mer är till      och fördärvet får en ände  och förtryckarna försvinna      bort ur landet.

لِيَتَغَرَّبْ عِنْدَكِ مَطْرُودُو مُوآبَ. كُونِي سِتْرًا لَهُمْ مِنْ وَجْهِ الْمُخَرِّبِ، لأَنَّ الظَّالِمَ يَبِيدُ، وَيَنْتَهِي الْخَرَابُ، وَيَفْنَى عَنِ الأَرْضِ الدَّائِسُونَ.

 Så skall genom eder mildhet      eder tron bliva befäst,  och på den skall sitta trygg      i Davids hydda  en furste som far efter vad rätt är      och främjar rättfärdighet.»

فَيُثَبَّتُ الْكُرْسِيُّ بِالرَّحْمَةِ، وَيَجْلِسُ عَلَيْهِ بِالأَمَانَةِ فِي خَيْمَةِ دَاوُدَ قَاضٍ، وَيَطْلُبُ الْحَقَّ وَيُبَادِرُ بِالْعَدْلِ.

 Vi hava hört om Moabs högmod,      det övermåttan höga,  om hans högfärd, högmod och övermod      och opålitligheten i hans lösa tal.

قَدْ سَمِعْنَا بِكِبْرِيَاءِ مُوآبَ الْمُتَكَبِّرَةِ جِدًّا عَظَمَتِهَا وَكِبْرِيَائِهَا وَصَلَفِهَا بُطْلِ افْتِخَارِهَا.

 Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,      hela landet måste jämra sig.  Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka      i djup bedrövelse.

لِذلِكَ تُوَلْوِلُ مُوآبُ. عَلَى مُوآبَ كُلُّهَا يُوَلْوِلُ. تَئِنُّونَ عَلَى أُسُسِ قِيرَ حَارِسَةَ، إِنَّمَا هِيَ مَضْرُوبَةٌ.

 Ty Hesbons fält äro förvissnade,      så ock Sibmas vinträd,  vilkas ädla druvor      slogo folkens herrar till marken,  vilkas rankor nådde till Jaeser      och förirrade sig i öknen,  vilkas skott bredde ut sig      och gingo över havet.

لأَنَّ حُقُولَ حَشْبُونَ ذَبُلَتْ. كَرْمَةُ سِبْمَةَ كَسَّرَ أُمَرَاءُ الأُمَمِ أَفْضَلَهَا. وَصَلَتْ إِلَى يَعْزِيرَ. تَاهَتْ فِي الْبَرِّيَّةِ، امْتَدَّتْ أَغْصَانُهَا، عَبَرَتِ الْبَحْرَ.

 Därför gråter jag över Sibmas vinträd,      såsom Jaeser gråter;  med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,      och dig, Eleale.  Ty mitt i din sommar och din bärgningstid      har ett skördeskri slagit ned.

لِذلِكَ أَبْكِي بُكَاءَ يَعْزِيرَ عَلَى كَرْمَةِ سِبْمَةَ. أُرْوِيكُمَا بِدُمُوعِي يَا حَشْبُونُ وَأَلْعَالَةُ، لأَنَّهُ عَلَى قِطَافِكِ وَعَلَى حَصَادِكِ قَدْ وَقَعَتْ جَلَبَةٌ.

 Glädje och fröjd är nu avbärgad      från de bördiga fälten,  och i vingårdarna höjes intet glädjerop,      höres intet jubel;  ingen trampar vin i pressarna,      på skördeskriet har jag gjort slut.

وَانْتُزِعَ الْفَرَحُ وَالابْتِهَاجُ مِنَ الْبُسْتَانِ، وَلاَ يُغَنَّى فِي الْكُرُومِ وَلاَ يُتَرَنَّمُ، وَلاَ يَدُوسُ دَائِسٌ خَمْرًا فِي الْمَعَاصِرِ. أَبْطَلْتُ الْهُتَافَ.

 Därför klagar mitt hjärta      såsom en harpa över Moab,  ja, mitt innersta över Kir-Heres.

لِذلِكَ تَرِنُّ أَحْشَائِي كَعُودٍ مِنْ أَجْلِ مُوآبَ وَبَطْنِي مِنْ أَجْلِ قِيرَ حَارِسَ.

 Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden  och huru han än går in i sin helgedom och beder,      så uträttar han intet därmed.

وَيَكُونُ إِذَا ظَهَرَتْ، إِذَا تَعِبَتْ مُوآبُ عَلَى الْمُرْتَفَعَةِ وَدَخَلَتْ إِلَى مَقْدِسِهَا تُصَلِّي، أَنَّهَا لاَ تَفُوزُ.

Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.

هذَا هُوَ الْكَلاَمُ الَّذِي كَلَّمَ بِهِ الرَّبُّ مُوآبَ مُنْذُ زَمَانٍ.

Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.

وَالآنَ تَكَلَّمَ الرَّبُّ قَائِلاً: «فِي ثَلاَثِ سِينِينٍَ كَسِنِي الأَجِيرِ يُهَانُ مَجْدُ مُوآبَ بِكُلِّ الْجُمْهُورِ الْعَظِيمِ، وَتَكُونُ الْبَقِيَّةُ قَلِيلَةً صَغِيرَةً لاَ كَبِيرَةً».