Psalms 137

I te taha o nga wai o Papurona, noho ana tatou i reira, ae, tangi ana tatou, ia tatou i mahara ai ki Hiona.

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

Whakairia ake e tatou a tatou hapa ki runga ki nga wirou i waenganui o reira.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

No te mea i tono i reira te hunga nana tatou i herehere ki etahi waiata i a tatou, me te hunga nana tatou i tukino i tono mai he hari i a tatou, i mea mai, Waiatatia mai ki a matou tetahi o nga waiate o Hiona.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Me pehea matou ka waiata ai i te waiata a Ihowa i te whenua tauhou?

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Ki te wareware ahau ki a koe, e Hiruharama, kia wareware toku ringa matau ki tana mahi.

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Ki te kore ahau e mahara ki a koe, kia piri toku arero ki toku ngao; ki te kore ahau e whakanui i Hiruharama ki runga ake i taku mea i tino hari ai.

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

E Ihowa, maharatia nga tama a Eroma i te ra o Hiruharama; ta ratou meatanga, Whakahoroa, whakahoroa, a taea rawatia ano tona turanga.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

E te tamahine o Papurona, meake nei whakangaromia, ka hari te tangata e utua ai koe mo tau i mea ai ki a matou.

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Ka hari te tangata e hopu ana, e ta ana i au mea nohinohi ki runga ki te kohatu.

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.