Ecclesiastes 12

Kia mahara ra ki tou Kaihanga i nga ra o tou tamarikitanga, i te mea kahore ano kia tae noa mai nga ra o te kino, a kahore ano kia tata mai nga tau e ki ai koe, Kahore oku ahuareke ki enei tau;
 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,  förrän de onda dagarna komma  och de år nalkas, om vilka du skall säga:  »Jag finner icke behag i dem»;
I te mea kahore ano kia pouri noa te ra, te marama, te marama, me nga whetu, a kahore ano kia hoki mai nga kapua i muri i te ua:
 Ja, förrän solen bliver förmörkad,  och dagsljuset och månen och stjärnorna;  före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
I te ra e wiri ai nga kaitiaki o te whare, a ka piko iho nga tangata marohirohi, ka mutu ano hoki ta nga kaihuri, no te mea he torutoru ratou, ka pouri ano hoki nga mea e titiro mai nei i nga matapihi.
 den tid då väktarna i huset darra  och de starka männen kröka sig;  då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,  och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
A ka tutakina nga tatau i te huarahi; a ka iti te haruru o te huri, a ka ara ake tetahi i te tangi o te manu, ka whakahokia iho hoki ki raro nga kotiro katoa o te waiata;
 då dörrarna åt gatan stängas till,  medan ljudet från kvarnen försvagas;  då man står upp, när fågeln begynner kvittra,  och alla sångens tärnor sänka rösten;
Ae ra, ka wehi ratou i te mea tiketike, kei te huarahi hoki nga mea whakamataku; a ka puawai te aramona, ka taimaha ano hoki te mawhitiwhiti, ka iti haere te hiahia: ka haere nei hoki te tangata ki tona whare tuturu, a ka haereere nga kaitangi i nga huarahi:
 då man fruktar för var backe  och förskräckelser bo på vägarna;  då mandelträdet blommar  och gräshoppan släpar sig fram  och kaprisknoppen bliver utan kraft,  nu då människan skall fara till sin eviga boning  och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
I te mea kahore ano kia mawheto noa te aho hiriwa, kia pakaru noa ranei te oko koura, kia pakaru ranei te haka ki te puna, kia pakaru te wira ki te poka wai;
 ja, förrän silversnöret ryckes bort  och den gyllene skålen slås sönder,  och förrän ämbaret vid källan krossas  och hjulet slås sönder och faller i brunnen
A ka hoki te puehu ki te whenua, ki tona ahua o mua, a ka hoki te wairua ki te Atua nana nei i homai.
 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,  och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
He horihori, he tino horihori, e ai ta te Kaikauwhau; he horihori te katoa.
Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!               ----
Na no te mea he tangata whakaaro nui te Kaikauwhau, koia i whakaakona tonutia ai e ia te iwi ki te matauranga; ae ra, i whakaaroaro ia, i rapu, a i ata whakatakotoria e ia nga whakatauki maha.
För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.
I whai te Kaikauwhau kia kitea nga kupu huatau: he mea tika ano te mea i tuhituhia, he kupu pono.
Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
Ko nga kupu a te hunga whakaaro nui koia ano kei nga werowero, a ko nga kupu a nga kaihuihui o nga whakaminenga kei nga whao i titia kia mau, he mea i homai e te hepara kotahi.
 De visas ord äro såsom uddar,  och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk.  De äro gåvor från en och samma Herde.
A kia ai enei hei whakatupato i a koe, e taku tama; ko te tuhi i nga pukapuka maha kahore he mutunga; ki te nui hoki te ako ka mauiui te kikokiko.
Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!  Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,  och mycket studerande gör kroppen trött.
Ko te whakamutunga tenei o te mea katoa; kua rangona katoatia; e wehi ki te Atua, puritia ana whakahau: ko nga mea katoa hoki enei hei mahi ma te tangata.
Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
No te mea ka whakawakia nga mahi katoa e te Atua, te mea huna ano hoki, ahakoa pai, ahakoa kino.
Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.          2--4.  -- Bruden talar om sig själv v.         brudgummen v.  7--8.  -- Brudgummen talar           till bruden v.  9--11, hon svarar v.         12--14, han talar v.  15, hon svarar åter                        v.  16--17.