Psalms 137

By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

We hanged our harps upon the willows in the midst thereof.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

For there they that carried us away captive required of us a song; and they that wasted us required of us mirth, saying, Sing us one of the songs of Zion.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

How shall we sing the LORD'S song in a strange land?

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I do not remember thee, let my tongue cleave to the roof of my mouth; if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Remember, O LORD, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase it, rase it, even to the foundation thereof.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

O daughter of Babylon, who art to be destroyed; happy shall he be, that rewardeth thee as thou hast served us.

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the stones.

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.