Psalms 137

Ved Babels Floder, der sad vi og græd, når Zion randt os i hu.

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

Vi hængte vore Harper i Landets Pile.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

Thi de, der havde bortført os, bad os synge, vore Bødler bad os være glade: "Syng os af Zions Sange!"

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Hvor kan vi synge HERRENs Sange på fremmed Grund?

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Jerusalem, glemmer jeg dig, da visne min højre!

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Min Tunge hænge ved Ganen, om ikke jeg ihukommer dig, om ikke jeg sætter Jerusalem over min højeste Glæde!

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

HERRE, ihukom Edoms Sønner for Jerusalems Dag, at de råbte: "Nedbryd, nedbryd lige til Grunden!"

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Du Babels Datter, du Ødelægger! Salig den, der gengælder dig, hvad du gjorde imod os!

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Salig den, der griber dine spæde og knuser dem mod Klippen!

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.