Psalms 12

(Til sangmesteren. Efter den ottende. En salme af David.) HERRE, hjælp, thi de fromme er borte, svundet er Troskab blandt Menneskens Børn;

För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

de taler Løgn, den ene til den anden, med svigefulde Læber og tvedelt Hjerte.

 Fräls, HERRE;      ty de fromma äro borta,  de trogna äro försvunna      ifrån människors barn.

Hver svigefuld Læbe udrydde HERREN, den Tunge, der taler store Ord,

 De tala lögn,      den ene med den andre;  med hala läppar tala de,      och med dubbelt hjärta.

dem, som siger: "Vor Tunge gør os stærke, vore Læber er med os, hvo er vor Herre?"

 HERREN utrote      alla hala läppar,  den tunga som talar stora ord,

"For armes Nød og fattiges Suk vil jeg nu stå op", siger HERREN, "jeg frelser den, som man blæser ad."

 dem som säga:      »Genom vår tunga äro vi starka,  våra läppar stå oss bi;      vem är herre över oss?»

HERRENs Ord er rene Ord, det pure, syvfold lutrede Sølv.

 »Eftersom de arma lida övervåld      och de fattiga klaga,  vill jag nu stå upp»,      säger HERREN;  »jag vill skaffa frälsning      åt den som längtar därefter.»

HERRE, du vogter os, værner os evigt mod denne Slægt.

 HERRENS tal      är ett rent tal,  likt silver som rinner ned mot jorden,      luttrat i degeln,      renat sju gånger.

De gudløse færdes frit overalt, når Skarn ophøjes blandt Menneskens Børn.

 Du, HERRE, skall bevara dem,  du skall beskydda dem      för detta släkte evinnerligen. [ (Psalms 12:9)  Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga,  då nu uselheten är rådande      bland människors barn. ]