Ecclesiastes 12

Tænk På ding Skaber i Ungdommens Dage, førend de onde Dage kommer og Årene nærmer sig, om hvilke du vil sige: "I dem har jeg ikke Behag!"

 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,  förrän de onda dagarna komma  och de år nalkas, om vilka du skall säga:  »Jag finner icke behag i dem»;

før Sol og Lys og Måne og Stjerner hylles i Mørke og der atter kommer Skyer efter Regn,

 Ja, förrän solen bliver förmörkad,  och dagsljuset och månen och stjärnorna;  före den ålder då molnen komma igen efter regnet,

Tiden, da Husets Vogtere bæver, de stærke Mænd bliver krumme, da Møllepigerne svigter, fordi de er få, og de bliver mørke, som kigger ved Gluggerne,

 den tid då väktarna i huset darra  och de starka männen kröka sig;  då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,  och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;

da begge Gadedørene lukkes, mens Møllen går med dæmpet Lyd, da man står op ved Spurvenes Kvidder og alle Sangens Døtre hvisker,

 då dörrarna åt gatan stängas till,  medan ljudet från kvarnen försvagas;  då man står upp, när fågeln begynner kvittra,  och alla sångens tärnor sänka rösten;

da man også ængstes for Bakker, og Rædsler lurer på Vejen, da Mandeltræet blomstrer; Græshoppen slappes og Kapersbærret svigter, nu Mennesket går til sin evige Bolig og Sørgetoget går gennem Gaden,

 då man fruktar för var backe  och förskräckelser bo på vägarna;  då mandelträdet blommar  och gräshoppan släpar sig fram  och kaprisknoppen bliver utan kraft,  nu då människan skall fara till sin eviga boning  och gråtarna redan gå och vänta på gatan;

førend Sølvsnoren brister og Guldskålen brydes itu, før Krukken slås i Stykker ved Kilden og det søndrede Hjul falder ned i Brønden

 ja, förrän silversnöret ryckes bort  och den gyllene skålen slås sönder,  och förrän ämbaret vid källan krossas  och hjulet slås sönder och faller i brunnen

og Støvet vender tilbage til Jorden som før og Ånden til Gud, som gav den.

 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,  och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

Endeløs Tomhed, sagde Prædikeren, alt er Tomhed.

Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!               ----

Endnu skal siges, at Prædikeren var viis; han gav også Folket Kundskab; han granskede og ransagede og formede mange Ordsprog.

För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.

Prædikeren søgte at finde Fyndord og optegnede sanddru Lære, Sandhedsord.

Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

Som Pigkæppe er de vises Ord, som inddrevne Søm, der sidder tæt; de er givet af en og samme Hyrde.

 De visas ord äro såsom uddar,  och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk.  De äro gåvor från en och samma Herde.

Endnu skal siges: Min Søn, var dig! Der er ingen Ende på, som der skrives Bøger, og megen Gransken trætter Legemet.

Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!  Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,  och mycket studerande gör kroppen trött.

Enden på Sagen, når alt er hørt, er: Frygt Gud og hold hans Bud! Thi det bør hvert Menneske gøre.

Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.

Thi hver en Gerning bringer Gud for Retten, når han dømmer alt, hvad der er skjult, være sig godt eller ondt.

Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.          2--4.  -- Bruden talar om sig själv v.         brudgummen v.  7--8.  -- Brudgummen talar           till bruden v.  9--11, hon svarar v.         12--14, han talar v.  15, hon svarar åter                        v.  16--17.