Psalms 137

Na obali rijeka babilonskih sjeđasmo i plakasmo spominjući se Siona;

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

o vrbe naokolo harfe svoje bijasmo povješali.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

I tada naši tamničari zaiskaše od nas da pjevamo, porobljivači naši zaiskaše da se veselimo: "Pjevajte nam pjesmu sionsku!"

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Kako da pjesmu Jahvinu pjevamo u zemlji tuđinskoj!

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Nek' se osuši desnica moja, Jeruzaleme, ako tebe zaboravim!

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Nek' mi se jezik za nepce prilijepi ako spomen tvoj smetnem ja ikada, ako ne stavim Jeruzalem vrh svake radosti svoje!

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Ne zaboravi, Jahve, sinovima Edoma kako su u dan kobni Jeruzalemov vikali oni: "Rušite! Srušite ga do temelja!"

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Kćeri babilonska, pustošiteljice, blažen koji ti vrati milo za drago za sva zla što si nam ih nanijela!

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Blažen koji zgrabi i smrska o stijenu tvoju dojenčad!

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.