Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

super flumina Babylonis ibi sedimus et flevimus cum recordaremur Sion

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

super salices in medio eius suspendimus citharas nostras

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

quoniam ibi interrogaverunt nos qui captivos duxerunt nos verba carminis et qui adfligebant nos laeti canite nobis de canticis Sion

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

quomodo cantabimus canticum Domini in terra aliena

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

si oblitus fuero tui Hierusalem in oblivione sit dextera mea

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

adhereat lingua mea gutturi meo si non recordatus fuero tui si non praeposuero Hierusalem in principio laetitiae meae

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

memento Domine filiorum Edom in diem Hierusalem dicentium evacuate evacuate usque ad fundamentum eius

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

filia Babylon vastata beatus qui retribuet tibi vicissitudinem tuam quam retribuisti nobis

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

beatus qui tenebit et adlidet parvulos tuos ad petram