Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

JUNTO á los ríos de Babilonia, Allí nos sentábamos, y aun llorábamos, Acordándonos de Sión.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

Sobre los sauces en medio de ella Colgamos nuestras arpas.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Y los que allí nos habían llevado cautivos nos pedían que cantásemos, Y los que nos habían desolado nos pedían alegría, diciendo:

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Cantadnos algunos de los himnos de Sión. ¿Cómo cantaremos canción de JEHOVÁ En tierra de extraños?

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si me olvidare de ti, oh Jerusalem, Mi diestra sea olvidada.

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Mi lengua se pegue á mi paladar, Si de ti no me acordare; Si no ensalzare á Jerusalem Como preferente asunto de mi alegría.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Acuérdate, oh JEHOVÁ, de los hijos de Edom En el día de Jerusalem; Quienes decían: Arrasadla, arrasadla Hasta los cimientos.

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Hija de Babilonia destruída, Bienaventurado el que te diere el pago De lo que tú nos hiciste.

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

Bienaventurado el que tomará y estrellará tus niños Contra las piedras.