Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

I te taha o nga wai o Papurona, noho ana tatou i reira, ae, tangi ana tatou, ia tatou i mahara ai ki Hiona.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

Whakairia ake e tatou a tatou hapa ki runga ki nga wirou i waenganui o reira.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

No te mea i tono i reira te hunga nana tatou i herehere ki etahi waiata i a tatou, me te hunga nana tatou i tukino i tono mai he hari i a tatou, i mea mai, Waiatatia mai ki a matou tetahi o nga waiate o Hiona.

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Me pehea matou ka waiata ai i te waiata a Ihowa i te whenua tauhou?

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Ki te wareware ahau ki a koe, e Hiruharama, kia wareware toku ringa matau ki tana mahi.

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Ki te kore ahau e mahara ki a koe, kia piri toku arero ki toku ngao; ki te kore ahau e whakanui i Hiruharama ki runga ake i taku mea i tino hari ai.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

E Ihowa, maharatia nga tama a Eroma i te ra o Hiruharama; ta ratou meatanga, Whakahoroa, whakahoroa, a taea rawatia ano tona turanga.

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

E te tamahine o Papurona, meake nei whakangaromia, ka hari te tangata e utua ai koe mo tau i mea ai ki a matou.

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

Ka hari te tangata e hopu ana, e ta ana i au mea nohinohi ki runga ki te kohatu.