Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

An den Flüssen Babels, da saßen wir und weinten, indem wir Zions gedachten.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

An die Weiden in ihr hängten wir unsere Lauten.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Denn die uns gefangen weggeführt hatten, forderten daselbst von uns die Worte eines Liedes, und die uns wehklagen machten, Freude: "Singet uns eines von Zions Liedern!"

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Wie sollten wir ein Lied Jehovas singen auf fremder Erde?

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Wenn ich dein vergesse, Jerusalem, so vergesse meine Rechte!

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Es klebe meine Zunge an meinem Gaumen, wenn ich deiner nicht gedenke, wenn ich Jerusalem nicht erhebe über die höchste meiner Freuden!

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Gedenke, Jehova, den Kindern Edom den Tag Jerusalems, die da sprachen: Entblößet, entblößet sie bis auf ihre Grundfeste!

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Tochter Babel, du Verwüstete! Glückselig, der dir dasselbe vergilt, was du uns getan hast!

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

Glückselig, der deine Kindlein ergreift und sie hinschmettert an den Felsen!