Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

Sur les bords des fleuves de Babylone, Nous étions assis et nous pleurions, en nous souvenant de Sion.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

Aux saules de la contrée Nous avions suspendu nos harpes.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Là, nos vainqueurs nous demandaient des chants, Et nos oppresseurs de la joie: Chantez-nous quelques-uns des cantiques de Sion!

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Comment chanterions-nous les cantiques de l'Eternel Sur une terre étrangère?

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si je t'oublie, Jérusalem, Que ma droite m'oublie!

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Que ma langue s'attache à mon palais, Si je ne me souviens de toi, Si je ne fais de Jérusalem Le principal sujet de ma joie!

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Eternel, souviens-toi des enfants d'Edom, Qui, dans la journée de Jérusalem, Disaient: Rasez, rasez Jusqu'à ses fondements!

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Fille de Babylone, la dévastée, Heureux qui te rend la pareille, Le mal que tu nous as fait!

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

Heureux qui saisit tes enfants, Et les écrase sur le roc!