Psalms 42

För sångmästaren; en sång av Koras söner.

Přednímu zpěváku z synů Chóre, žalm vyučující.

 Såsom hjorten trängtar      till vattenbäckar,  så trängtar min själ      efter dig, o Gud.

Jakož jelen řve, dychtě po tekutých vodách, tak duše má řve k tobě, ó Bože.

 Min själ törstar efter Gud,      efter den levande Guden.  När skall jag få träda fram      inför Guds ansikte?

Žízní duše má Boha, Boha živého, a říká: Skoro-liž půjdu, a ukáži se před oblíčejem Božím?

 Mina tårar äro min spis      både dag och natt,  ty ständigt säger man till mig:      »Var är nu din Gud?»

Slzy mé jsou mi místo chleba dnem i nocí, když mi říkají každého dne: Kdež jest Bůh tvůj?

 Men jag vill utgjuta inom mig min själ      och hava i minne  huru jag gick med hopen      upp till Guds hus,  under fröjderop och tacksägelse,      i högtidsskaran.

Na to když se rozpomínám, téměř duši svou sám v sobě vylévám, že jsem chodíval s mnohými, a ubírával jsem se s nimi do domu Božího s hlasitým zpíváním, a díkčiněním v zástupu plésajících.

 Varför är du så bedrövad, min själ,      och så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom      för frälsning genom honom.

Proč jsi smutná, duše má, a proč se kormoutíš? Posečkej na Boha, neboť ještě vyznávati jej budu, i hojné spasení tváři jeho.

 Min Gud, bedrövad är min själ i mig;      därför tänker jag på dig  i Jordans land och på Hermons höjder,      på Misars berg.

Můj Bože, jak tesklí duše má! Protož se na tě rozpomínám v krajině Jordánské a Hermonské, na hoře Mitsar.

 Djup ropar till djup,      vid dånet av dina vattenfall;  alla dina svallande böljor      gå fram över mig.

Propast propasti se ozývá k hlučení trub tvých, všecka vlnobití tvá a rozvodnění tvá na mne se svalila.

 Om dagen må HERREN      beskära sin nåd,  och om natten vill jag sjunga till hans ära  och bedja till mitt livs Gud.

Věřím však, žeť mi udělí ve dne Hospodin milosrdenství svého, a v noci písnička jeho se mnou, a modlitba má k Bohu života mého.

 Jag vill säga till Gud, min klippa:      »Varför har du förgätit mig,  varför måste jag gå sörjande,      trängd av fiender?»

Dím k Bohu silnému, skále své: Pročež jsi zapomenul se nade mnou? Proč pro ssoužení od nepřítele v smutku mám choditi?

 Det är såsom krossade man benen i min kropp,      när mina ovänner smäda mig,  när de beständigt säga till mig:      »Var är nu din Gud?» [ (Psalms 42:12)  Varför är du så bedrövad, min själ,      och varför så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom,  min frälsning och min Gud. ]

Jako rána v kostech mých jest to, když mi utrhají nepřátelé moji, říkajíce mi každého dne: Kdež jest Bůh tvůj? [ (Psalms 42:12) Proč jsi smutná, duše má, a proč se kormoutíš ve mně? Posečkej na Boha, neboť ještě vyznávati jej budu; onť jest hojné spasení tváři mé a Bůh můj. ]