Psalms 137

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

Na obali rijeka babilonskih sjeđasmo i plakasmo spominjući se Siona;

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

o vrbe naokolo harfe svoje bijasmo povješali.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

I tada naši tamničari zaiskaše od nas da pjevamo, porobljivači naši zaiskaše da se veselimo: "Pjevajte nam pjesmu sionsku!"

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Kako da pjesmu Jahvinu pjevamo u zemlji tuđinskoj!

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Nek' se osuši desnica moja, Jeruzaleme, ako tebe zaboravim!

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Nek' mi se jezik za nepce prilijepi ako spomen tvoj smetnem ja ikada, ako ne stavim Jeruzalem vrh svake radosti svoje!

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Ne zaboravi, Jahve, sinovima Edoma kako su u dan kobni Jeruzalemov vikali oni: "Rušite! Srušite ga do temelja!"

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Kćeri babilonska, pustošiteljice, blažen koji ti vrati milo za drago za sva zla što si nam ih nanijela!

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.

Blažen koji zgrabi i smrska o stijenu tvoju dojenčad!