Isaiah 64

Gid du vilde sønderrive himmelen og fare ned, så fjellene skalv for ditt åsyn, likesom ilden setter kvister i brand og får vannet til å koke - for å kunngjøre ditt navn for dine motstandere, så folkene måtte skjelve for ditt åsyn,

 O att du läte himmelen rämna och fore hitned,  så att bergen skälvde inför dig,

når du gjorde forferdelige ting som vi ikke ventet, når du for ned, og fjellene skalv for ditt åsyn!

 likasom när ris antändes av eld  och vatten genom eld bliver sjudande,  så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner  och folken darrade för dig!

Fra gammel tid har jo ingen spurt eller hørt, og intet øie sett nogen annen gud enn du gjøre slikt for dem som bier efter ham.

 O att du fore hitned  med underbara gärningar som vi icke kunde vänta,  så att bergen skälvde inför dig!

Du kommer dem i møte som gjør rettferdighet med glede, dem som kommer dig i hu på dine veier. Se, du vrededes, og vi syndet; således var det med oss fra gammel tid, og kunde vi da bli frelst?

 Aldrig någonsin har man ju hört,  aldrig har något öra förnummit,  aldrig har något öga sett en annan Gud än dig  handla så mot dem som vänta efter honom.

Vi blev som den urene alle sammen, og all vår rettferdighet som et urent klæsplagg, og som løvet visnet vi alle sammen, og som vinden førte våre misgjerninger oss bort.

 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd,  dem som på dina vägar tänkte på dig.  Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare.  Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?

Og det er ingen som påkaller ditt navn, som manner sig op til å holde fast ved dig; for du har skjult ditt åsyn for oss og latt oss tæres bort i våre misgjerningers vold.

 Vi blevo allasammans lika orena människor,  och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.  Vi vissnade allasammans såsom löv,  och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.

Men nu, Herre! Du er vår far; vi er leret, og du den som former oss, og et verk av din hånd er vi alle sammen.

 Ingen fanns, som åkallade ditt namn,  ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig;  ty du dolde ditt ansikte för oss  och lät oss försmäkta genom vår missgärning.

Herre, vær ikke så over all måte vred og kom ikke evindelig misgjerning i hu! Men tenk på at vi alle sammen er ditt folk!

 Men HERRE, du är ju vår fader;  vi äro leret, och du är den som har danat oss,  vi äro allasammans verk av din hand.

Dine hellige stæder er blitt en ørken; Sion er blitt en ørken, Jerusalem en ødemark.

 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE;  och tänk icke evinnerligen på vår missgärning;  nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.

Vårt hellige og herlige hus, hvor våre fedre lovet dig, er blitt opbrent av ild, og alt som var vår lyst, er blitt til ruiner.

 Dina heliga städer hava blivit en öken,  Sion har blivit en öken,  Jerusalem en ödemark.

Vil du tross dette holde dig tilbake, Herre? Vil du tie og trykke oss så tungt?

 Vårt heliga och härliga tempel,  där våra fäder lovade dig,  det har blivit uppbränt i eld;  och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.

 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE?  Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?