Isaiah 64

 O att du läte himmelen rämna och fore hitned,  så att bergen skälvde inför dig,

Oh squarciassi tu pure i cieli, e scendessi! Dinanzi a te sarebbero scossi i monti.

 likasom när ris antändes av eld  och vatten genom eld bliver sjudande,  så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner  och folken darrade för dig!

Come il fuoco accende i rami secchi, come il fuoco fa bollir l’acqua, tu faresti conoscere il tuo nome ai tuoi avversari, e le nazioni tremerebbero dinanzi a te.

 O att du fore hitned  med underbara gärningar som vi icke kunde vänta,  så att bergen skälvde inför dig!

Quando facesti delle cose tremende che noi non aspettavamo, tu discendesti, e i monti furono scossi dinanzi a te.

 Aldrig någonsin har man ju hört,  aldrig har något öra förnummit,  aldrig har något öga sett en annan Gud än dig  handla så mot dem som vänta efter honom.

Mai s’era inteso, mai orecchio avea sentito dire, mai occhio aveva veduto che un altro Dio, fuori di te, agisse a pro di quegli che spera in lui.

 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd,  dem som på dina vägar tänkte på dig.  Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare.  Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?

Tu vai incontro a chi gode nel praticar la giustizia, a chi, camminando nelle tue vie, si ricorda di te; ma tu ti sei adirato contro di noi, perché abbiamo peccato; e ciò ha durato da tanto tempo… sarem noi salvati?

 Vi blevo allasammans lika orena människor,  och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.  Vi vissnade allasammans såsom löv,  och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.

Tutti quanti siam diventati come l’uomo impuro e tutta la nostra giustizia come un abito lordato; tutti quanti appassiamo come una foglia, e le nostre iniquità ci portan via come il vento.

 Ingen fanns, som åkallade ditt namn,  ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig;  ty du dolde ditt ansikte för oss  och lät oss försmäkta genom vår missgärning.

Non v’è più alcuno che invochi il tuo nome, che si risvegli per attenersi a te; poiché tu ci hai nascosta la tua faccia, e ci lasci consumare dalle nostre iniquità.

 Men HERRE, du är ju vår fader;  vi äro leret, och du är den som har danat oss,  vi äro allasammans verk av din hand.

Nondimeno, o Eterno, tu sei nostro padre; noi siamo l’argilla; tu, colui che ci formi; e noi siam tutti l’opera delle tue mani.

 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE;  och tänk icke evinnerligen på vår missgärning;  nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.

Non t’adirare fino all’estremo, o Eterno! e non ti ricordare dell’iniquità in perpetuo; ecco, guarda, ten preghiamo; noi siamo tutti tuo popolo.

 Dina heliga städer hava blivit en öken,  Sion har blivit en öken,  Jerusalem en ödemark.

Le tue città sante sono un deserto; Sion è un deserto, Gerusalemme, una desolazione.

 Vårt heliga och härliga tempel,  där våra fäder lovade dig,  det har blivit uppbränt i eld;  och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.

La nostra casa santa e magnifica, dove i nostri padri ti celebrarono, è stata preda alle fiamme, e tutto quel che avevamo di più caro è stato devastato.

 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE?  Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?

Dinanzi a queste cose ti conterrai tu, o Eterno? tacerai tu e ci affliggerai fino all’estremo?