Isaiah 64

 O att du läte himmelen rämna och fore hitned,  så att bergen skälvde inför dig,

Ó bys protrhl nebesa a sstoupil, aby se od přítomnosti tvé hory rozplynouti musily,

 likasom när ris antändes av eld  och vatten genom eld bliver sjudande,  så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner  och folken darrade för dig!

(Jako od rozníceného ohně rozpouštějícího voda vře), abys v známost uvedl jméno své nepřátelům svým, a aby se před tváří tvou národové třásli;

 O att du fore hitned  med underbara gärningar som vi icke kunde vänta,  så att bergen skälvde inför dig!

Jako když jsi činil hrozné věci, jichž jsme se nenadáli, sstoupil jsi, před oblíčejem tvým hory se rozplývaly;

 Aldrig någonsin har man ju hört,  aldrig har något öra förnummit,  aldrig har något öga sett en annan Gud än dig  handla så mot dem som vänta efter honom.

Čehož se od věků neslýchalo, a ušima nepochopilo, oko nevídalo Boha kromě tebe, aby tak činil tomu, kterýž naň očekává.

 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd,  dem som på dina vägar tänkte på dig.  Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare.  Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?

Vyšel jsi vstříc tomu, kdož ochotně činí spravedlnost, a na cestách tvých na tě se rozpomínali. Aj, ty rozhněvals se, proto že jsme hřešili na nich ustavičně, a však zachováni budeme,

 Vi blevo allasammans lika orena människor,  och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.  Vi vissnade allasammans såsom löv,  och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.

Ačkoli jsme jako nečistý my všickni, a jako roucho ohyzdné všecky spravedlnosti naše. Pročež pršíme jako list my všickni, a nepravosti naše jako vítr zachvacují nás.

 Ingen fanns, som åkallade ditt namn,  ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig;  ty du dolde ditt ansikte för oss  och lät oss försmäkta genom vår missgärning.

Nadto není žádného, ješto by vzýval jméno tvé, a probudil se k tomu, aby se chopil tebe, aspoň když jsi skryl tvář svou před námi, a způsobil to, abychom mizeli pro nepravosti naše.

 Men HERRE, du är ju vår fader;  vi äro leret, och du är den som har danat oss,  vi äro allasammans verk av din hand.

Ale již, ó Hospodine, ty jsi otec náš, my hlina, ty pak učinitel náš, a tak jsme všickni dílo ruky tvé.

 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE;  och tänk icke evinnerligen på vår missgärning;  nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.

Nehněvejž se tak velmi, Hospodine, aniž se na věky rozpomínej na nepravost. Ó vzhlédniž, prosíme, všickni my lid tvůj jsme.

 Dina heliga städer hava blivit en öken,  Sion har blivit en öken,  Jerusalem en ödemark.

Města svatosti tvé obrácena jsou v poušť, Sion v poušť, i Jeruzalém v pustinu obrácen.

 Vårt heliga och härliga tempel,  där våra fäder lovade dig,  det har blivit uppbränt i eld;  och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.

Dům svatosti naší a okrasy naší, v kterémž tě chválívali otcové naši, ohněm zkažen, a cožkoli jsme měli nejvzácnějšího, jest popléněno.

 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE?  Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?

I zdaliž pro ty věci, Hospodine, se zdržíš? Mlčeti a nás tak velmi trápiti budeš?