Job 39

“Dağ keçilerinin ne zaman doğurduğunu biliyor musun? Geyiklerin yavruladığı zamanı sen mi gözlüyorsun?

 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,

Sen mi sayıyorsun doğuruncaya dek geçirdikleri ayları? Doğurdukları zamanı biliyor musun?

 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?

Çöküp yavrularını doğurur, Kurtulurlar sancılarından.

 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?

Güçlenir, kırda büyür yavrular, Gider, bir daha dönmezler.

 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?

“Kim yaban eşeğini başı boş gönderdi, Kim bağlarını çözdü?

 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?

Yurt olarak ona bozkırı, Barınak olarak tuzlayı verdim.

 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Kentteki kargaşaya güler o, Sürücünün bağırdığını duymaz.

 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Otlamak için tepeleri dolaşır, Yeşillik arar.

 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?

“Yaban öküzü sana kulluk etmek ister mi? Geceyi senin yemliğinin yanında geçirir mi?

 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.

Sabanla yarık açsın diye ona bağ vurabilir misin? Arkanda, ovalarda tırmık çeker mi?

 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.

Çok güçlü diye ona bel bağlayabilir misin? Ağır işini ona bırakabilir misin?

 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.

Ekinini getireceğine, Buğdayını harman yerinde toplayacağına güvenir misin?

 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?

“Devekuşunun kanatları sevinçle dalgalanır, Ama leyleğin kanatları ve tüyleriyle kıyaslanamaz.

 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Devekuşu yumurtalarını yere bırakır, Onları kumda ısıtır,

 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Ayak altında ezilebileceklerini, Yabanıl hayvanlarca çiğnenebileceklerini düşünmez.

 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?

Yavrularına sert davranır, kendinin değilmiş gibi, Çektiği zahmetin boşa gideceğine üzülmez.

 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Çünkü Tanrı ona bilgelik bağışlamamış, Anlayıştan pay vermemiştir.

 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.

Yine de koşmak için kabarınca Ata ve binicisine güler.

 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

“Sen mi ata güç verdin, Dalgalanan yeleyi boynuna giydirdin?

 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Sen misin onu çekirge gibi sıçratan, Gururlu kişnemesiyle korku saçtıran?

 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.

Ayakları toprağı şiddetle eşer, Gücünden ötürü sevinçle coşar, Savaşçının üstüne yürür.

 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.

Korkuya güler, hiçbir şeyden yılmaz, Kılıç önünde geri adım atmaz.

 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?

Ok kılıfı, parıldayan mızrak ve pala Üzerinde takırdar atın.

 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Coşku ve heyecanla uzaklıkları yutar, Boru çalınca duramaz yerinde.

 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.

Boru çaldıkça, ‘Hi!’ diye kişner, Savaş kokusunu, komutanların gürleyen sesini, Savaş çığlıklarını uzaklardan duyar.

 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.

“Atmaca senin bilgeliğinle mi süzülüyor, Kanatlarını güneye doğru açıyor?

 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.

Kartal senin buyruğunla mı yükseliyor, Yuvasını yükseklere kuruyor?

 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Uçurum kenarlarında konaklıyor, Sivri kayalar onun kalesi.

 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.

Oradan gözetliyor yiyeceğini, Gözleri avını uzaktan seçiyor.

 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

[] Onun yavruları kanla beslenir, Leşler neredeyse, o da oradadır.”

 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]