Job 37

“Yüreğim titrer buna, Yerinden oynar.
 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,  bävande spritter det upp.
Dinleyin, gürleyen sesini dinleyin, Ağzından çıkan sesi!
 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,  hören dånet som går ut ur hans mun.
Şimşeğini göğün altındaki her yere, Yeryüzünün dört bucağına salar.
 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,  och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
Ardından bir ses gümbürder, Görkemli sesiyle gürler. Sesi duyulunca şimşekleri alıkoymaz.
 Efteråt ryter så dånet,  när han dundrar med sin väldiga röst;  och på ljungeldarna spar han ej,  då hans röst låter höra sig.
Tanrı’nın sesi şaşılacak biçimde gürler, O, anlayışımızın ötesinde büyük işler yapar.
 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,  stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Çünkü kara, ‘Yere düş’ der, Sağanağa, ‘Bütün şiddetinle boşal.’
 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,  så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
Yarattığı bütün insanlar ne yaptığını bilsin diye, Herkese işini bıraktırır.
 Därmed fjättrar han alla människors händer,  så att envar som han har skapat kan lära därav.
Hayvanlar kovuklarına girer, İnlerinde otururlar.
 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,  och i sina kulor lägga de sig till ro.
Kasırga yuvasından kopar, Soğuk saçılan rüzgarlardan.
 Från Stjärngemaket kommer då storm  och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
Tanrı’nın soluğu suları dondurur, Geniş sular buz tutar.
 med sin andedräkt sänder Gud frost,  och de vida vattnen betvingas.
Bulutlara nem yükler, Şimşeğini her yana yayar.
 Skyarna lastar han ock med väta  och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
Yeryüzünde ne buyurursa yapmak üzere Bulutlar O’nun istediği yönde döner durur.
 De måste sväva än hit, än dit,  alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,  vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
Ya insanları cezalandırmak Ya da yeryüzünü sulayıp sevgisini göstermek için Yağmur gönderir.
 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,  än är det med nåd som han låter dem komma.
“Dinle, Eyüp, Dur da düşün Tanrı’nın şaşılası işlerini.
 Lyssna då härtill, du Job;  stanna och betänk Guds under.
Tanrı’nın bulutları nasıl düzenlediğini, Şimşeğini nasıl çaktırdığını biliyor musun?
 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång  och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Bulutların dengesini, Bilgisi kusursuz olanın şaşılası işlerini biliyor musun?
 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,  den Allvises underbara verk?
Dünyanın soluğu kesildiğinde Güneyin kavurucu rüzgarı altında Giysilerin seni terletmez mi?
 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,  när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Dökme tunç bir ayna kadar sert olan gökkubbeyi O’nunla birlikte yayabilir misin?
 Kan du välva molnhimmelen så som han,  så fast som en spegel av gjuten metall?
“O’na ne söyleyeceğimizi öğret bize, Çünkü karanlık yüzünden sözümüze düzen veremiyoruz.
 Lär oss då vad vi skola säga till honom;  för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
Konuşmak istediğim O’na söylenebilir mi? Kimse yutulmak ister mi?
 Ej må det bebådas honom att jag vill tala.  Månne någon begär sitt eget fördärv?
Rüzgar geçip göğü temizlediğinde Gökte parıldayan ışığa kimse bakamaz.
 Men synes icke redan skenet?  Strålande visar han sig ju mellan skyarna,  där vinden har gått fram och sopat dem undan.
Altın parıltısı geliyor kuzeyden, Tanrı korkunç görkeme bürünmüş.
 I guldglans kommer han från norden.  Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
Her Şeye Gücü Yeten’e biz ulaşamayız. Gücü yücedir, Adaleti ve eşsiz doğruluğuyla kimseyi ezmez.
 den Allsmäktige kunna vi icke fatta,  honom som är så stor i kraft,  honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
Bu yüzden insanlar O’na saygı duyar, Çünkü O, bilgeleri dikkate almaz.”
 Fördenskull frukta människorna honom;  men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.