Job 27

Eyüp anlatmaya devam etti:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

“Hakkımı elimden alan Tanrı’nın varlığı hakkı için, Bana acı çektiren Her Şeye Gücü Yeten’in hakkı için,

 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,  den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

İçimde yaşam belirtisi olduğu sürece, Tanrı’nın soluğu burnumda olduğu sürece,

 aldrig, så länge ännu min ande är i mig  och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

Ağzımdan kötü söz çıkmayacak, Dilimden yalan dökülmeyecek.

 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,  och min tunga bära fram oärligt tal.

Size asla hak vermeyecek, Son soluğumu verene dek suçsuz olduğumu söyleyeceğim.

 Bort det, att jag skulle giva eder rätt!  Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

Doğruluğuma sarılacak, onu bırakmayacağım, Yaşadığım sürece vicdanım beni suçlamayacak.

 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,  mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

“Düşmanlarım kötüler gibi, Bana saldıranlar haksızlar gibi cezalandırılsın.

 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där  och min motståndare såsom orättfärdig.

Tanrısız insanın umudu nedir Tanrı onu yok ettiğinde, canını aldığında?

 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,  när hans själ ryckes bort av Gud?

Başına sıkıntı geldiğinde, Tanrı feryadını duyar mı?

 Månne Gud skall höra hans rop,  när nöden kommer över honom?

Her Şeye Gücü Yeten’den zevk alır mı? Her zaman Tanrı’ya yakarır mı?

 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,  kan han åkalla Gud alltid?

“Tanrı’nın gücünü size öğreteceğim, Her Şeye Gücü Yeten’in tasarısını gizlemeyeceğim.

 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;  huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

Aslında siz, hepiniz gördünüz bunu, Öyleyse ne diye boş boş konuşuyorsunuz?

 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;  huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

“Kötünün Tanrı’dan alacağı pay, Zorbanın Her Şeye Gücü Yeten’den alacağı miras şudur:

 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,  vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

Çocukları ne kadar çok olursa olsun, kılıçla öldürülecek, Soyu yeterince ekmek bulamayacaktır.

 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;  hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

Sağ kalanlar hastalıktan ölüp gömülecek, Dul karıları ağlamayacaktır.

 De som slippa undan läggas i graven genom pest,  och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

Kötü insan kum gibi gümüş yığsa, Yığınla giysi biriktirse,

 Om han ock hopar silver såsom stoft  och lägger kläder på hög såsom lera,

Onun biriktirdiğini doğru insan giyecek, Gümüşü suçsuz paylaşacak.

 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög,  och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

Evini güve kozası gibi inşa eder, Bekçinin kurduğu çardak gibi.

 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,  det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

Zengin olarak yatar, ama bu öyle sürmez, Gözlerini açtığında hepsi yok olup gitmiştir.

 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;  men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

Dehşet onu sel gibi basar, Kasırga gece kapar götürür.

 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,  om natten rövas han bort av stormen.

Doğu rüzgarı onu uçurup götürür, Yerinden silip süpürür.

 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,  den rycker honom undan från hans plats.

Acımasızca üzerine eser, Elinden kaçmaya çalışırken.

 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;  för hans hand måste han flykta med hast.

Onunla alay ederek el çırpar, Yerinden ıslık çalar.”

 Då slår man ihop händerna, honom till hån;  man visslar åt honom på platsen där han var.