Job 21

Eyüp şöyle yanıtladı:

Därefter tog Job till orda och sade:

“Sözümü dikkatle dinleyin, Bana verdiğiniz avuntu bu olsun.

 Hören åtminstone på mina ord;  låten det vara den tröst som I given mig.

Bırakın ben de konuşayım, Ben konuştuktan sonra alay edin.

 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;  sedan jag har talat, må du bespotta.

“Yakınmam insana mı karşı? Niçin sabırsızlanmayayım?

 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?  Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

Bana bakın da şaşın, Elinizi ağzınıza koyun.

 Akten på mig, så skolen I häpna  och nödgas lägga handen på munnen.

Bunu düşündükçe içimi korku sarıyor, Bedenimi titreme alıyor.

 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,  och förfäran griper mitt kött.

Kötüler niçin yaşıyor, Yaşlandıkça güçleri artıyor?

 Varför få de ogudaktiga leva,  ja, med åldern växa till i rikedom?

Çocukları sapasağlam çevrelerinde, Soyları gözlerinin önünde.

 De se sina barn leva kvar hos sig,  och sin avkomma hava de inför sina ögon.

Evleri güvenlik içinde, korkudan uzak, Tanrı’nın sopası onlara dokunmuyor.

 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;  Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

Boğalarının çiftleşmesi hiç boşa çıkmaz, İnekleri hep doğurur, hiç düşük yapmaz.

 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;  lätt kalva deras kor, och icke i otid.

Çocuklarını sürü gibi salıverirler, Yavruları oynaşır.

 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,  deras piltar hoppa lustigt omkring.

Tef ve lir eşliğinde şarkı söyler, Ney sesiyle eğlenirler.

 De stämma upp med pukor och harpor,  och glädja sig vid pipors ljud.

Ömürlerini bolluk içinde geçirir, Esenlik içinde ölüler diyarına inerler.

 De förnöta sina dagar i lust,  och ned till dödsriket fara de i frid.

Tanrı’ya, ‘Bizden uzak dur!’ derler, ‘Yolunu öğrenmek istemiyoruz.

 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,  dina vägar vilja vi icke veta av.

Her Şeye Gücü Yeten kim ki, O’na kulluk edelim? Ne kazancımız olur O’na dua etsek?’

 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?  och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

Ama zenginlikleri kendi ellerinde değil. Kötülerin öğüdü benden uzak olsun.

 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,  och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

“Kaç kez kötülerin kandili söndü, Başlarına felaket geldi, Tanrı öfkelendiğinde paylarına düşen kederi verdi?

 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,  huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,  och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

Kaç kez rüzgarın sürüklediği saman gibi, Kasırganın uçurduğu saman çöpü gibi oldular?

 De borde ju bliva såsom halm för vinden,  lika agnar som stormen rycker bort.

‘Tanrı babaların cezasını çocuklarına çektirir’ diyorsunuz, Kendilerine çektirsin de bilsinler nasıl olduğunu.

 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»  Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

Yıkımlarını kendi gözleriyle görsünler, Her Şeye Gücü Yeten’in gazabını içsinler.

 Med egna ögon borde han se sitt fall,  och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

Çünkü sayılı ayları sona erince Geride bıraktıkları aileleri için niye kaygı çeksinler?

 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,  när hans månaders antal har nått sin ände?

“En yüksektekileri bile yargılayan Tanrı’ya Kim akıl öğretebilir?

 »Skall man då lära Gud förstånd,  honom som dömer över de högsta?»

Biri gücünün doruğunda ölür, Büsbütün rahat ve kaygısız.

 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,  där han sitter i allsköns frid och ro;

Bedeni iyi beslenmiş, İlikleri dolu.

 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,  och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

Ötekiyse acı içinde ölür, İyilik nedir hiç tatmamıştır.

 Den andre måste dö med bedrövad själ,  och aldrig fick han njuta av någon lycka.

Toprakta birlikte yatarlar, Üzerlerini kurt kaplar.

 Tillsammans ligga de så i stoftet,  och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

“Bakın, düşüncelerinizi, Bana zarar vermek için kurduğunuz düzenleri biliyorum.

 Se, jag känner väl edra tankar  och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

‘Büyük adamın evi nerede?’ diyorsunuz, ‘Kötülerin çadırları nerede?’

 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,  av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

Yolculara hiç sormadınız mı? Anlattıklarına kulak asmadınız mı?

 Haven I då ej frågat dem som vida foro,  och akten I ej på deras vittnesbörd:

Felaket günü kötü insan esirgenir, Gazap günü ona kurtuluş yolu gösterilir.

 att den onde bliver sparad på ofärdens dag  och bärgad undan på vredens dag?

Kim davranışını onun yüzüne vurur? Kim yaptığının karşılığını ona ödetir?

 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?  Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

Mezarlığa taşınır, Kabri başında nöbet tutulur.

 Och när han har blivit bortförd till graven,  så vakar man sedan där vid kullen.

Vadi toprağı tatlı gelir ona, Herkes ardından gider, Önüsıra gidenlerse sayısızdır.

 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.  I hans spår drager hela världen fram;  före honom har och otaliga gått.

“Boş laflarla beni nasıl avutursunuz? Yanıtlarınızdan çıkan tek sonuç yalandır.”

 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?  Av edra svar står allenast trolösheten kvar.