Job 19

Eyüp şöyle yanıtladı:

Därefter tog Job till orda och sade:

“Ne zamana dek beni üzecek, Sözlerinizle ezeceksiniz?

 Huru länge skolen I bedröva min själ  och krossa mig sönder med edra ord?

On kez oldu beni aşağılıyor, Hiç utanmadan saldırıyorsunuz.

 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig  och kränkt mig utan all försyn.

Yanlış yola sapmışsam, Bu benim suçum.

 Om så är, att jag verkligen har farit vilse,  då är förvillelsen min egen sak.

Kendinizi gerçekten benden üstün görüyor, Utancımı bana karşı kullanıyorsanız,

 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,  och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Bilin ki, Tanrı bana haksızlık yaptı, Beni ağıyla kuşattı.

 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt  och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

“İşte, ‘Zorbalık bu!’ diye haykırıyorum, ama yanıt yok, Yardım için bağırıyorum, ama adalet yok.

 Se, jag klagar över våld, men får intet svar;  jag ropar, men får icke rätt.

Yoluma set çekti, geçemiyorum, Yollarımı karanlığa boğdu.

 Min väg har han iat, så att jag ej kommer fram,  och över mina stigar breder han mörker.

Üzerimden onurumu soydu, Başımdaki tacı kaldırdı.

 Min ära har han avklätt mig,  och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Her yandan yıktı beni, tükendim, Umudumu bir ağaç gibi kökünden söktü.

 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;  han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Öfkesi bana karşı alev alev yanıyor, Beni hasım sayıyor.

 Sin vrede låter han brinna mot mig  och aktar mig såsom sina ovänners like.

Orduları üstüme üstüme geliyor, Bana karşı rampalar yapıyor, Çadırımın çevresinde ordugah kuruyorlar.

 Hans skaror draga samlade fram  och bereda sig väg till anfall mot mig;  de lägra sig runt omkring min hydda.

“Kardeşlerimi benden uzaklaştırdı, Tanıdıklarım bana büsbütün yabancılaştı.

 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;  mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

Akrabalarım uğramaz oldu, Yakın dostlarım beni unuttu.

 Mina närmaste hava dragit sig undan,  och mina förtrogna hava förgätit mig.

Evimdeki konuklarla hizmetçiler Beni yabancı sayıyor, Garip oldum gözlerinde.

 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;  en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Kölemi çağırıyorum, yanıtlamıyor, Dil döksem bile.

 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;  ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Soluğum karımı tiksindiriyor, Kardeşlerim benden iğreniyor.

 Min andedräkt är vidrig för min hustru,  jag väcker leda hos min moders barn.

Çocuklar bile beni küçümsüyor, Ayağa kalksam benimle eğleniyorlar.

 Till och med de små barnen visa mig förakt;  så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Bütün yakın dostlarım benden iğreniyor, Sevdiklerim yüz çeviriyor.

 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;  de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Bir deri bir kemiğe döndüm, Ölümün eşiğine geldim.

 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;  knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

“Ey dostlarım, acıyın bana, siz acıyın, Çünkü Tanrı’nın eli vurdu bana.

 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,  då nu Guds hand så har hemsökt mig.

Neden Tanrı gibi siz de beni kovalıyor, Etime doymuyorsunuz?

 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,  och aldrig bliva mätta av mitt kött?

“Keşke şimdi sözlerim yazılsa, Kitaba geçseydi,

 Ack att mina ord skreves upp,  ack att de bleve upptecknade i en bok,

Demir kalemle, kurşunla Sonsuza dek kalsın diye kayaya kazılsaydı!

 ja, bleve med ett stift av järn och med bly  för evig tid inpräglade i klippan!

Oysa ben kurtarıcımın yaşadığını, Sonunda yeryüzüne geleceğini biliyorum.

 Dock, jag vet att min förlossare lever,  och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Derim yok olduktan sonra, Yeni bedenimle Tanrı’yı göreceğim.

 Och sedan denna min sargade hud är borta,  skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

O’nu kendim göreceğim, Kendi gözlerimle, başkası değil. Yüreğim bayılıyor bağrımda!

 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,  för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;  därefter trånar jag i mitt innersta.

Eğer, ‘Sıkıntının kökü onda olduğu için Onu kovalım’ diyorsanız,

 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»  -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Kılıçtan korkmalısınız, Çünkü kılıç cezası öfkeli olur, O zaman adaletin var olduğunu göreceksiniz.”

 då mån I taga eder till vara för svärdet,  ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;  så mån I då besinna att en dom skall komma.