Job 14

EL HOMBRE nacido de mujer, Corto de días, y harto de sinsabores:

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;

Que sale como una flor y es cortado; Y huye como la sombra, y no permanece.

 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

¿Y sobre éste abres tus ojos, Y me traes á juicio contigo?

 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.

¿Quién hará limpio de inmundo? Nadie.

 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.

Ciertamente sus días están determinados, y el número de sus meses está cerca de ti: Tú le pusiste términos, de los cuales no pasará.

 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Si tú lo dejares, él dejará de ser: Entre tanto deseará, como el jornalero, su día.

 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Porque si el árbol fuere cortado, aún queda de él esperanza; retoñecerá aún, Y sus renuevos no faltarán.

 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.

Si se envejeciere en la tierra su raíz, Y su tronco fuere muerto en el polvo,

 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,

Al percibir el agua reverdecerá, Y hará copa como planta.

 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Mas el hombre morirá, y será cortado; Y perecerá el hombre, ¿y dónde estará él?

 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Las aguas de la mar se fueron, Y agotóse el río, secóse.

 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Así el hombre yace, y no se tornará á levantar: Hasta que no haya cielo no despertarán, Ni se levantarán de su sueño.

 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¡Oh quién me diera que me escondieses en el sepulcro, Que me encubrieras hasta apaciguarse tu ira, Que me pusieses plazo, y de mí te acordaras!

 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

Si el hombre muriere, ¿volverá á vivir? Todos los días de mi edad esperaré, Hasta que venga mi mutación.

 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.

Aficionado á la obra de tus manos, Llamarás, y yo te responderé.

 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;

Pues ahora me cuentas los pasos, Y no das tregua á mi pecado.

 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.

Tienes sellada en saco mi prevaricación, Y coacervas mi iniquidad.

 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.

Y ciertamente el monte que cae se deshace, Y las peñas son traspasadas de su lugar;

 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Las piedras son desgastadas con el agua impetuosa, Que se lleva el polvo de la tierra: de tal manera haces tú perecer la esperanza del hombre.

 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.

Para siempre serás más fuerte que él, y él se va; Demudarás su rostro, y enviaráslo.

 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Sus hijos serán honrados, y él no lo sabrá; Ó serán humillados, y no entenderá de ellos.

 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Mas su carne sobre él se dolerá, Y entristecerse ha en él su alma.

 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.