Psalms 142

En læresalme av David, da han var i hulen, en bønn.

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

Med min røst roper jeg til Herren, med min røst beder jeg inderlig til Herren.

 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN.

Jeg utøser min sorg for hans åsyn, jeg gir min nød til kjenne for hans åsyn.

 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom.

Når min ånd vansmekter i mig, kjenner dog du min sti; på den vei jeg skal vandre, har de lagt skjulte snarer for mig.

 När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig.

Sku til min høire side og se! Det er ikke nogen som kjennes ved mig; all tilflukt er borte for mig, det er ikke nogen som spør efter min sjel.

 Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ.

Jeg roper til dig, Herre! Jeg sier: Du er min tilflukt, min del i de levendes land.

 Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.»

Gi akt på mitt klagerop, for jeg er blitt såre elendig! Fri mig fra mine forfølgere, for de er mig for sterke! Før min sjel ut av fengslet, så jeg kan love ditt navn! De rettferdige skal samle sig omkring mig, når du gjør vel imot mig.

 Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]