Psalms 137

Ved Babylons elver, der satt vi og gråt når vi kom Sion i hu.

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

På vidjene der hengte vi våre harper;

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

for der krevde våre fangevoktere sanger av oss, våre plagere at vi skulde være glade: Syng for oss av Sions sanger!

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Hvorledes skulde vi synge Herrens sang på fremmed jord?

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Glemmer jeg dig, Jerusalem, da glemme mig min høire hånd!

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Min tunge henge fast ved min gane om jeg ikke kommer dig i hu, om jeg ikke setter Jerusalem over min høieste glede!

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Kom Jerusalems dag i hu, Herre, så du straffer Edoms barn, dem som sa: Riv ned, riv ned, like til grunnen i den!

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Babels datter, du ødelagte! Lykksalig er den som gir dig gjengjeld for den gjerning du gjorde mot oss.

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Lykksalig er den som griper og knuser dine spede barn imot klippen.

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.