Job 4

Da tok Elifas fra Teman til orde og sa:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Om en prøvde å tale et ord til dig, vilde du da ta det ille op? Men hvem kan vel holde sine ord tilbake?
 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Du har selv vist mange til rette, og maktløse hender styrket du;
 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;
dine ord reiste den snublende op, og synkende knær gjorde du sterke.
 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.
Men nu, når det gjelder dig selv, blir du utålmodig, når det rammer dig, blir du forferdet.
 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Er ikke din gudsfrykt din tillit, din ulastelige ferd ditt håp?
 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Tenk efter: Hvem omkom uskyldig, og hvor gikk rettskafne til grunne?
 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?
Efter det jeg har sett, har de som pløide urett og sådde nød, også høstet det.
 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;
De omkom for Guds ånde, og for hans vredes pust blev de til intet.
 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Løvens brøl og dens fryktelige røst hørtes ikke lenger, og ungløvenes tenner blev knust.
 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;
Løven omkom av mangel på rov, og løvinnens unger blev adspredt.
 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Og til mig stjal sig et ord; det lød for mitt øre som en hvisken,
 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,
under skiftende tanker ved nattlige syner, når dyp søvn faller på menneskene.
 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,
Frykt og beven kom over mig, så alle mine ben tok til å skjelve.
 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Og en ånd fór forbi mitt åsyn; hårene på mitt legeme reiste sig.
 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.
Den blev stående, men jeg skjelnet ikke klart hvorledes den så ut - det var en skikkelse som stod der for mine øine; jeg hørte en stille susen og en røst:
 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:
Er et menneske rettferdig for Gud, eller en mann ren for sin skaper?
 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?
Se, på sine tjenere stoler han ikke, og hos sine engler finner han feil,
 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
hvor meget mere da hos dem som bor i hus av ler, og som har sin grunnvoll i støvet - de som knuses lettere enn møll.
 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;
Fra morgen til aften - så er de sønderslått; uten at nogen akter på det, går de til grunne for alltid.
 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Blir ikke teltsnoren dradd ut hos dem? De dør, men ikke i visdom.
 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»