Job 37

Ja, over dette forferdes mitt hjerte og hopper i mitt bryst.

 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,  bävande spritter det upp.

Hør, hør braket av hans røst og det drønn som går ut av hans munn!

 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,  hören dånet som går ut ur hans mun.

Under hele himmelen lar han det fare, og han sender sitt lys til jordens ytterste ender.

 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,  och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

Efterpå brøler røsten, han tordner med sin veldige røst; han holder ikke lynene tilbake når hans røst lar sig høre.

 Efteråt ryter så dånet,  när han dundrar med sin väldiga röst;  och på ljungeldarna spar han ej,  då hans röst låter höra sig.

Gud tordner underfullt med sin røst; han gjør storverk, og vi forstår dem ikke.

 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,  stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

Han sier til sneen: Fall til jorden! - og likeså til skyllregnet, sitt sterke skyllregn.

 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,  så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

Hvert menneskes hånd forsegler han, forat alle mennesker som han har skapt, må komme til å kjenne ham.

 Därmed fjättrar han alla människors händer,  så att envar som han har skapat kan lära därav.

Da går de ville dyr inn i sine huler, og de holder sig i sine hi.

 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,  och i sina kulor lägga de sig till ro.

Fra Sydens innerste kammer kommer storm, og med nordenvinden kommer kulde.

 Från Stjärngemaket kommer då storm  och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

Av Guds ånde kommer is, og brede vann bindes.

 med sin andedräkt sänder Gud frost,  och de vida vattnen betvingas.

Med væte fyller han skyen, og han spreder sine lynskyer,

 Skyarna lastar han ock med väta  och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

og de svinger hit og dit, efter som han leder dem, forat de skal utføre alt det han byder dem, over den vide jord;

 De måste sväva än hit, än dit,  alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,  vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

enten til tukt, når det er til gagn for hans jord, eller til velsignelse lar han dem komme.

 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,  än är det med nåd som han låter dem komma.

Vend ditt øre til dette, Job! Stå stille og gi akt på Guds under!

 Lyssna då härtill, du Job;  stanna och betänk Guds under.

Forstår du hvorledes Gud styrer dem og lar sine skyers lyn blinke frem?

 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång  och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

Forstår du hvorledes skyene svever om i luften, forstår du den Allvitendes under,

 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,  den Allvises underbara verk?

du hvis klær blir varme når jorden ligger og dormer i sønnenvind?

 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,  när han låter jorden domna under sunnanvinden?

Kan du med ham spenne ut himmelen, så fast som et speil av støpt metall?

 Kan du välva molnhimmelen så som han,  så fast som en spegel av gjuten metall?

Lær oss hvad vi skal si til ham! Vi kan ikke fremføre noget for bare mørke.

 Lär oss då vad vi skola säga till honom;  för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

Skal det fortelles ham at jeg vil tale med ham? Har nogen sagt at han ønsker sin egen undergang?

 Ej må det bebådas honom att jag vill tala.  Månne någon begär sitt eget fördärv?

Og nu, menneskene ser ikke lyset, enda det skinner klart på himmelen, og en vind er faret frem og har renset den.

 Men synes icke redan skenet?  Strålande visar han sig ju mellan skyarna,  där vinden har gått fram och sopat dem undan.

Fra Norden kommer gull; om Gud er der en forferdende herlighet.

 I guldglans kommer han från norden.  Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

Den Allmektige finner vi ikke, han som er så stor i makt; men retten og den strenge rettferdighet krenker han ikke.

 den Allsmäktige kunna vi icke fatta,  honom som är så stor i kraft,  honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

Derfor frykter menneskene ham; men han enser ikke nogen selvklok mann.

 Fördenskull frukta människorna honom;  men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.