Job 3

Derefter oplot Job sin munn og forbannet den dag han blev født.

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

Job tok til orde og sa:

Job tog till orda och sade:

Til grunne gå den dag da jeg blev født, og den natt som sa: Et guttebarn er undfanget!

 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,  och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

Måtte den dag bli til mørke! Måtte Gud i det høie ikke spørre efter den, og intet lys stråle over den!

 Må den dagen vändas i mörker,  må Gud i höjden ej fråga efter den  och intet dagsljus lysa däröver.

Gid mørke og dødsskygge må kreve den tilbake, gid skyer må leire sig over den, gid alt som gjør en dag mørk, må skremme den!

 Mörkret och dödsskuggan börde den åter,  molnen lägre sig över den;  förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

Den natt - måtte mulm ta den! Den glede sig ikke blandt årets dager, den komme ikke med i måneders tall!

 Den natten må gripas av tjockaste mörker;  ej må den få fröjda sig bland årets dagar,  intet rum må den finna inom månadernas krets.

Ja, ufruktbar bli den natt! Aldri lyde det jubel i den!

 Ja, ofruktsam blive den natten,  aldrig höje sig jubel under den.

Måtte de som forbanner dager, ønske ondt over den, de som er kyndige i å mane frem Leviatan!

 Må den förbannas av dem som besvärja dagar,  av dem som förmå mana upp Leviatan.

Gid dens demrings stjerner må bli mørke! La den vente på lys, uten at det kommer! Måtte den aldri skue morgenrødens øielokk -

 Må dess grynings stjärnor förmörkas,  efter ljus må den bida, utan att det kommer,  morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

fordi den ikke stengte døren til min mors liv og skjulte møie for mine øine.

 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,  ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

Hvorfor døde jeg ikke i mors liv? Hvorfor utåndet jeg ikke straks i fødselsstunden?

 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,  förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

Hvorfor tok knær imot mig, og hvorfor bryster som jeg kunde die?

 Varför funnos knän mig till mötes,  och varför bröst, där jag fick di?

For da kunde jeg nu ligge og hvile; jeg kunde sove og hadde da ro -

 Hade så icke skett, låge jag nu i ro,  jag finge då sova, jag njöte då min vila,

sammen med konger og jordens styrere, som bygget sig ruiner,

 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,  män som byggde sig palatslika gravar,

eller med fyrster som eide gull, som fylte sine hus med sølv;

 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld  och hade sina hus uppfyllda av silver;

eller jeg var nu ikke til, likesom et nedgravd, ufullbåret foster, lik barn som aldri så lyset.

 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,  lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

Der har de ugudelige holdt op å rase, og der hviler de trette.

 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,  där få de uttröttade komma till vila;

Der har alle fanger ro, de hører ikke driverens røst.

 där hava alla fångar fått ro,  de höra där ingen pådrivares röst.

Liten og stor er der like, og trælen er fri for sin herre.

 Små och stora äro där varandra lika,  trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

Hvorfor gir han den lidende lys, og liv til dem som bærer sorg i sitt hjerte,

 Varför skulle den olycklige skåda ljuset?  Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

dem som venter på døden uten at den kommer, og som leter efter den ivrigere enn efter skjulte skatter,

 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,  och spana därefter mer än efter någon skatt,

dem som gleder sig like til jubel, som fryder sig når de finner en grav -

 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel --  och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

til den mann hvis vei er skjult for ham, og som Gud har stengt for på alle kanter?

 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,  åt en man så kringstängd av Gud?

For mine sukk er blitt mitt daglige brød, og mine klager strømmer som vannet.

 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,  och såsom vatten strömma mina klagorop.

For alt det fryktelige jeg reddes for, det rammer mig, og det jeg gruer for, det kommer over mig.

 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,  och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

Jeg har ikke fred, ikke ro, ikke hvile - det kommer alltid ny uro.

 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;  ångest kommer över mig.