Job 21

Da tok Job til orde og sa:

Därefter tog Job till orda och sade:

Hør aktsomt på mitt ord og la dette være den trøst I yder mig!

 Hören åtminstone på mina ord;  låten det vara den tröst som I given mig.

Tål mig, så jeg kan få tale, og når jeg har talt, kan du spotte.

 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;  sedan jag har talat, må du bespotta.

Mon min klage gjelder et menneske? Eller hvorfor skulde min ånd ikke bli utålmodig?

 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?  Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

Vend eder til mig og bli forferdet og legg hånd på munn!

 Akten på mig, så skolen I häpna  och nödgas lägga handen på munnen.

Kommer jeg det i hu, så forferdes jeg, og mitt kjød gripes av skjelving.

 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,  och förfäran griper mitt kött.

Hvorfor blir de ugudelige i live, blir gamle og tiltar endog i velmakt?

 Varför få de ogudaktiga leva,  ja, med åldern växa till i rikedom?

De ser sine barn trives omkring sig, og sine efterkommere har de for sine øine.

 De se sina barn leva kvar hos sig,  och sin avkomma hava de inför sina ögon.

Deres hus er sikre mot redsler, og Guds ris kommer ikke over dem.

 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;  Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

Hans okse parrer sig og spiller ikke, hans ku kalver og kaster ikke i utide.

 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;  lätt kalva deras kor, och icke i otid.

De slipper sine barn ut som småfeet, og deres smågutter hopper omkring.

 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,  deras piltar hoppa lustigt omkring.

De synger til tromme og citar, og de gleder sig ved fløitens lyd.

 De stämma upp med pukor och harpor,  och glädja sig vid pipors ljud.

De lever sine dager i lykke, og i et øieblikk farer de ned til dødsriket.

 De förnöta sina dagar i lust,  och ned till dödsriket fara de i frid.

Og dog sa de til Gud: Vik fra oss! Vi har ikke lyst til å kjenne dine veier.

 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,  dina vägar vilja vi icke veta av.

Hvad er den Allmektige, at vi skulde tjene ham, og hvad gagn skulde vi ha av å vende oss til ham med bønn?

 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?  och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

Ja, men deres lykke står ikke i deres egen hånd. - De ugudeliges tanker er langt fra mine tanker.

 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,  och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

Hvor ofte utslukkes vel de ugudeliges lampe, og hvor ofte hender det at ulykke kommer over dem? Hvor ofte tildeler han dem vel smerter i sin vrede?

 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,  huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,  och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

Hvor ofte blir de vel som strå for vinden, som agner stormen fører bort?

 De borde ju bliva såsom halm för vinden,  lika agnar som stormen rycker bort.

Men Gud gjemmer hans straff til hans barn. - Ja, men han burde straffe ham selv, så han fikk kjenne det.

 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»  Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

Med egne øine burde han få se sin undergang, og av den Allmektiges vrede burde han få drikke selv.

 Med egna ögon borde han se sitt fall,  och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

For hvad bryr han sig om sitt hus efter sin død, når hans måneders tall er ute?

 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,  när hans månaders antal har nått sin ände?

Vil nogen lære Gud visdom, han som dømmer de høieste?

 »Skall man då lära Gud förstånd,  honom som dömer över de högsta?»

Den ene dør midt i sin velmakt, helt trygg og rolig;

 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,  där han sitter i allsköns frid och ro;

hans kar var fulle av melk, og margen i hans ben var saftfull.

 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,  och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

Den andre dør med sorg i hjertet og har aldri nytt nogen lykke.

 Den andre måste dö med bedrövad själ,  och aldrig fick han njuta av någon lycka.

Begge ligger de i støvet, og makk dekker dem.

 Tillsammans ligga de så i stoftet,  och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

Se, jeg kjenner eders tanker og de onde råd hvormed I gjør urett mot mig;

 Se, jag känner väl edra tankar  och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

for I sier: Hvor er tyrannens hus, og hvor er det telt de ugudelige bor i?

 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,  av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

Har I aldri spurt dem som har faret vidt omkring? Og I vil vel ikke forkaste deres vidnesbyrd,

 Haven I då ej frågat dem som vida foro,  och akten I ej på deras vittnesbörd:

at den onde spares på ulykkens dag, på vredens dag føres han unda.

 att den onde bliver sparad på ofärdens dag  och bärgad undan på vredens dag?

Hvem foreholder ham hans ferd like i hans ansikt? og når han gjør noget, hvem gjengjelder ham det?

 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?  Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

Til graven bæres han med ære, og over gravhaugen holder de vakt.

 Och när han har blivit bortförd till graven,  så vakar man sedan där vid kullen.

Søt er hans hvile i dalens muld, og alle mennesker vandrer i hans spor, og det er ikke tall på dem som har gått foran ham.

 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.  I hans spår drager hela världen fram;  före honom har och otaliga gått.

Hvor kan I da trøste mig med så tom en trøst? Av eders svar blir det bare troløshet tilbake.

 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?  Av edra svar står allenast trolösheten kvar.