Job 6

Na ka whakautu a Hopa, ka mea,

Då tog Job till orda och sade:

Aue, me i ata paunatia toku mamae, me i huihuia, me i whakairihia toku aitua ki te pauna!

 Ack att min grämelse bleve vägd  och min olycka lagd jämte den på vågen!

Na inaianei taimaha ake i te onepu o te moana: heoi he ohorere rawa aku kupu.

 Se, tyngre är den nu än havets sand,  därför kan jag icke styra mina ord.

Kei roto hoki i ahau nga pere a te Kaha Rawa, inumia ake e toku wairua to ratou paihana: rarangi tonu mai nga whakawehi a te Atua hei hoariri moku.

 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,  och min ande indricker deras gift;  ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

E tangi ano ranei te kaihe mohoao i te mea kei te tarutaru ia? e tangi ano ranei te kau i te mea e kai ana?

 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,  icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

E taea ranei te kai, te mea kahore nei ona ha, ki te kahore he tote? He reka ranei te whakakahukahu o te hua manu?

 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,  och vem finner behag i slemörtens saft?

Hore rawa toku wairua e mea kia pa atu ki ena; to ratou rite ki ahau kei te kai whakarihariha.

 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,  det är för mig en vämjelig spis.

Aue, me i riro mai taku i tono ai, me i homai e te Atua taku e tumanako nei!

 Ack att min bön bleve hörd,  och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

Me i pai hoki te Atua kia whakangaromia ahau, kia tukua mai tona ringa hei hatepe i ahau!

 O att det täcktes Gud att krossa mig,  att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Penei kua ai ano he whakamarie moku; ae, ka tino hari ahau ki te mamae, kahore nei e tohu i ahau: kihai hoki nga kupu a te Mea Tapu i huna e ahau.

 Då funnes ännu för mig någon tröst,  jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;  jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

He aha toku kaha, e tatari ai ahau? He aha hoki toku mutunga, e whakamanawanui ai ahau?

 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?  Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

He kaha kohatu ranei toku kaha? He parahi ranei oku kikokiko?

 Min kraft är väl ej såsom stenens,  min kropp är väl icke av koppar?

Ehara ranei i te mea kahore he awhina moku i roto i ahau, a kua oti te ngoi te pei i roto i ahau?

 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,  var utväg har blivit mig stängd.

Ko te tangata e ngoikore ana te ngakau kia puta mai te aroha o tona hoa ki a ia, ahakoa kua mahue i a ia te wehi i te Kaha Rawa.

 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,  men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

He mahi tinihanga ta oku teina, he pera me ta te awa; rere ana ratou ano he waipuke awaawa,

 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,  ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Kua mangu nei i te hukapapa, ngaro ana te hukarere i roto.

 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,  när snön har fallit och gömt sig i dem,

I te wa e mahana ai, ka memeha atu; i te weraweratanga, moti iho ratou i to ratou wahi.

 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,  och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

Ka peka ke nga tira e haere ana ra reira; riro ana ki te kore, a ngaro iho.

 Vägfarande där i trakten vika av till dem,  men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Tirotirohia ana e nga tira o Tema; taria atu ana e nga tangata haere o Hepa.

 Temas vägfarande skådade dithän,  Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Whakama ana ratou mo ratou i whakamanawa atu ki reira; te taenga ki aua awa, kanakana kau ana.

 men de kommo på skam i sin förtröstan,  de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Na he kahore noa iho koutou; ka kite koutou i te mea whakamataku, a ka wehi.

 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,  handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

I mea ranei ahau, Homai ki ahau? He hakari ranei maku e homai i o koutou rawa?

 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,  taga av edert gods för att lösa mig ut,

I mea ranei, whakaorangia ahau i te ringa o te hoariri? Hokona ahau i roto i te ringa o te kaitukino?

 att I skolen rädda mig undan min ovän,  köpa mig fri ur våldsverkares hand?

Whakaakona ahau, a ka whakarongo puku ahau; whakaaturia ki ahau te mea i he ai ahau.

 Undervisen mig, så vill jag tiga,  lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Ano te kaha o nga kupu tika! Ko te aha ia te riria ana e a koutou kupu?

 Gott är förvisso uppriktigt tal,  men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

E mea ana ranei koutou kia riria nga kupu? he hau kau nei hoki nga korero a te tangata kua pau ona whakaaro.

 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,  och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Ae ra, e mea ana koutou ki te maka rota mo nga pani, ki te mea i to koutou hoa hei taonga hokohoko.

 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,  då lären I väl köpslå om eder vän!

Na whakaae mai, titiro mai ki ahau; he pono hoki e kore ahau e korero teka ki to koutou kanohi.

 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;  icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Tena ra, tahuri mai; kaua hoki te he e waiho; ina, tahuri mai, he tika hoki taku take.

 Vänden om!  Må sådan orätt icke ske;  ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

He he koia kei toku arero? e kore ranei toku hinengaro e mohio ki nga mea whanoke?

 Skulle väl orätt bo på min tunga,  och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?