Job 4

Katahi a Eripata Temani ka oho, ka mea,

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Ki te anga matou ki te korero ki a koe, e pouri ranei koe? otira e taea e wai te pehi te kupu?

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Nana, he tokomaha i whakaakona e koe: nau hoki i whakakaha nga ringa kahakore.

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

Ara ana i au kupu te tangata e hinga ana; nau hoki i kaha ai nga turi kua piko.

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

Inaianei kua tae mai ki a koe, a e hemo ana koe: e pa ana ki a koe, ohorere ana koe.

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

He taka ianei kei tou wehi ki te Atua he okiokinga whakaaro mou? Kei te tapatahi o ou huarahi he tumanakohanga mou?

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Maharatia ra, ko wai o nga tangata harakore i huna? I ngaro ranei ki hea te hunga tika?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

Ko taku hoki tenei i kite ai, ko te hunga e parau ana i te he, e rua ana i te raruraru, ko ia ra ano ta ratou e kokoti ai.

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Huna ana ratou e te ha o te Atua, moti iho ratou i te hau o tona riri.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Ko te hamama o te raiona, ko te reo o te raiona tutu, ko nga niho o nga kuao raiona, whati ana.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Ngaro ana te raiona katua i te kore kai, a marara noa atu nga kuao a te raiona.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Na i kawea pukutia mai he korero ki ahau, a kapohia ana e toku taringa he komuhumuhu.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

I nga whakaaroaronga, no nga kite o te po, i te mea ka au iho te moe a te tangata,

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

Ka pa te wehi ki ahau, me te ihiihi, a wiri ana oku wheua katoa.

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Na ka tika atu he wairua i toku aroaro, tutu ana nga huruhuru o toku kikokiko.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Tu ana ia, otiia kihai ahau i mohio ki tona mata; he ahua te mea i toku aroaro: tu puku ana; na ka rongo ahau i te reo e ki ana,

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

He nui atu ranei te tika o te tangata i to te Atua? He nui atu ranei i to tona Kaihanga to ma o te tangata?

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

Nana, kahore rawa ia e whakawhirinaki ki ana pononga; a ki tana, he he kei ana anahera.

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Tera atu to te hunga e noho ana i roto i nga whare uku, he puehu to ratou turanga; mongamonga kau ratou i te aroaro o te purehurehu.

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

I waenganui o te ata, o te ahiahi, ka whakangaromia ratou; huna ana ratou ake tonu atu, te ai tetahi hei whakaaro atu.

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Kahore ranei to ratou taura here teneti i motuhia i roto i a ratou? Mate ana ratou, kahore hoki he matauranga.

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»