Isaiah 44

Na whakarongo, e taku pononga, e Hakopa, e Iharaira, e taku i whiriwhiri ai.

 Men hör nu, du Jakob, min tjänare,  du Israel, som jag har utvalt.

Ko te kupu tenei a Ihowa, a tou kaihanga, nana nei koe i whakaahua i roto i te kopu, mana nei koe e awhina, Kaua e wehi, e Hakopa, e taku pononga, e Iehuruna, e taku i whiriwhiri ai.

 Så säger HERREN, han som har skapat dig,  han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig:  Frukta icke, du min tjänare Jakob,  du Jesurun, som jag har utvalt.

No te mea ka ringihia e ahau he wai ki runga ki te tangata matewai, he awa ki te wahi maroke: ka ringihia e ahau toku wairua ki ou uri, taku manaaki ki tau whanau.

 Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga  och strömmar över det torra;  jag skall utgjuta min Ande över din barn  och min välsignelse över dina telningar,

A ka tupu ratou i waenga taru, ano he wirou i te taha o nga rerenga wai.

 så att de växa upp mitt ibland gräset  såsom pilträd vid vattenbäckar.

Ka ki ake tenei, Na Ihowa ahau; ko tetahi atu, karangatia ana e ia ko Hakopa hei ingoa mona; ko tetahi atu, tuhituhi ana tona ringa ki a Ihowa, whakahuatia ake e ia ko Iharaira hei ingoa mona.

 Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag»,  och den andre skall åberopa Jakobs namn,  och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen»  och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.

Ko te kupu tenei a Ihowa, a te Kingi o Iharaira, a tona kaihoko ano, a Ihowa o nga mano, Ko ahau te tuatahi ko ahau ano te mutunga; Kahore atu hoki he atua, ko ahau anake.

 Så säger HERREN, Israels konung,  och hans förlossare, HERREN Sebaot:  Jag är den förste, och jag är den siste,  och förutom mig finnes ingen Gud.

Ko wai hoki hei rite moku, hei karanga, hei whakaatu, hei whakarite kia noho rarangi, mai o toku whakaritenga i te iwi onamata? a ma ratou e whakaatu nga mea meake puta mai, me nga mea ano e puta a mua.

 Och vem talar, såsom jag har gjort,  alltsedan jag lät urtidsfolket framträda?  Må han förkunna det och lägga det fram för mig.  Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.

Kaua e wehi, kaua e pawera: kihai ianei i korerotia e ahau ki a koe nga mea onamata, i whakaaturia hoki? ko koutou ano hei kaiwhakaatu moku. Tera atu ranei tetahi atua ke? ae ra, kahore he kamaka; kahore ahau e mohio ki tetahi.

 Frukten icke och varen icke förskräckta.  Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta  och förkunnat det?  I ären ju mina vittnen.  Finnes väl någon Gud förutom mig?  Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

Ko nga kaiwhakaahua o te whakapakoko, he horihori katoa ratou; kahore hoki he pai o a ratou mea ahuareka: ko o ratou kaiwhakaatu kahore e kite, kahore e mohio; e whakama ai ratou.

Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå intet; därför måste de ock komma på skam.

Ko wai te kaiwhakaahua o tetahi atua, te kaiwhakarewa ranei o te whakapakoko kahore nei ona pai?

Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom till intet gagn.

Nana, ko ona hoa katoa, ka whakama: ko nga kaimahi ano, he tangata nei ratou: kia huihui mai ratou katoa, tu ai. Ka wehi, ka whakama ngatahi.

Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på skam.

E hangaia ana e te parakimete he toki, ka mahi i roto i nga waro, whakaahuatia ana e ia ki te hama, puta ana te kaha o tona ringa ki te mahi i taua mea; ka hemo ano ia i te kai, kore noa iho he kaha; kahore e inu i te wai, mauiui noa iho.

Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och försaka att dricka, så att han bliver matt.

Ko te kamura, whakamarokia mai ana e ia te aho, tuhia iho e ia ki te pene, mahia ana e ia ki te waru; tohungia ana e ia ki te kapehu, mahia ana e ia kia rite ki te ahua o te tangata, ki te ataahua ano o te tangata; hei mea mo roto i te whare.

Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn och märker ut det med passaren; och han gör så därav en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.

Tuaina ana e ia he hita mana, tikina ana e ia te kaiperi, me te oki, a whakapakaritia ana e ia mana tetahi i roto i nga rakau o te ngahere; whakatokia ana e ia te ahe hei whakatupu ma te ua.

Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt sig lärkträd, och regnet giver dem växt.

Katahi ka waiho hei wahie ma te tangata: ka tangohia hoki e ia tetahi wahi hei whakamahana i a ia; ina, whakaungia ana e ia, hei tunu taro; na kei te hanga ano ia i tetahi atua, koropikoria atu ana e ia; mahia ana e ia hei whakapakoko, tapapa to nu atu ki reira.

Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör därav ett beläte och faller ned för det.

Ko tetahi wahi o taua rakau, e tahuna ana e ia ki te ahi, ko tetahi wahi, hei mea i te kikokiko hei kai mana; tunua ana e ia tana e tunu ai, a ka makona: ae ra, ka mahana ano ia, a ka mea, Ha, kua mahana ahau, kua kite i te ahi.

En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.»

Ko te toenga, hanga ake e ia hei atua, hei whakapakoko mana: tapapa ana ia, koropiko ana, inoi ana ki taua mea, ka mea, Whakaorangia ahau; ko koe nei hoki toku atua.

Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte, och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.» --

Kahore ratou e mohio, kahore e mahara; no te mea kua araia e ia o ratou kanohi kei kite, o ratou ngakau kei matau.

Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet begripa.

Kahore hoki e anga ake te ngakau o tetahi, kahore e mohio, kahore e matau, e ki ake ai ia, Ko tetahi wahi o tenei i tahunga e ahau ki te ahi; i tunua ano e ahau he taro ki ona ngarahu, tunua ana e ahau he kikokiko, kainga ake e ahau; a kia meing a e ahau te toenga o taua rakau hei mea whakarihariha? me tapapa ranei ahau ki te take rakau?

Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd, att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned för ett stycke trä?»

Ko tana kai, he pungarehu; kua tinihangatia tona ngakau, a ngau ke ana ia, te whakaora ia i tona wairua, te ki ake ranei, Kahore ranei he korero teka i toku matau?

Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ, icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min högra hand.»

Kia mahara ki enei, e Hakopa, e Iharaira; he pononga hoki koe naku; naku koe i whai ahua ai, he pononga hoki koe naku: e Iharaira, e kore koe e wareware i ahau.

 Tänk härpå, du Jakob,  du Israel, ty du är min tjänare;  jag har danat dig, ja, du är min tjänare.  Israel, du varder icke förgäten av mig.

Ko ou he, murua ake e ahau, me te mea he kapua matotoru; ko ou hara, me te mea he kapua: hoki mai ki ahau; naku hoki koe i hoko.

 Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln  och dina synder såsom en sky.  Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.

Waiata, e nga rangi, he mahi hoki tenei na Ihowa. Hamama, e nga wahi o raro rawa o te whenua. Kia pakaru mai ta koutou waiata, e nga maunga, e te ngahere, e nga rakau katoa o reira; no te mea kua oti a Hakopa te hoko e Ihowa, kua whai kororia ia i a Iharaira.

 Jublen, I himlar,      ty HERREN utför sitt verk;  höjen glädjerop, I jordens djup,  bristen ut i jubel, I berg,  du skog med alla dina träd;  ty HERREN förlossar Jakob,  han bevisar sig härlig i Israel.

Ko te kupu tenei a Ihowa, a tou kaihoko, nana nei koe i whai ahua ai, no roto mai ano i te kopu, Ko Ihowa ahau, ko te kaihanga o nga mea katoa, naku anake nga rangi i hora, naku i takoto ai te whenua: ko wai toku hoa?

 Så säger HERREN, din förlossare,  han som danade dig redan i moderlivet:  »Jag, HERREN, är den som för allt,  den som ensam utspänner himmelen  och utan någons hjälp breder ut jorden.

Ko nga tohu a te hunga korero teka he ana i a ia, ko nga tohunga tuaahu whakahaurangitia ana e ia; ko te hunga whakaaro nui, whakahokia ana e ia ki muri, ko to ratou matauranga, whakapoauautia iho.

 Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet  och gör spåmännen till dårar,  den som låter de vise komma till korta  och gör deras klokhet till dårskap,

Mana pu i a ia te kupu a tana pononga, te whakaaro a ana karere rite rawa i a ia; ko tana kupu ki Hiruharama, Ka nohoia koe; ki nga pa o Hura, Ka hanga koutou; maku ano e whakaara ona wahi kua ururuatia.

 men som låter sin tjänares ord bliva beståndande  och fullbordar sina sändebuds rådslag.  Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott»  och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda;  jag skall upprätta ruinerna där.»

Ko tana kupu ki te rire, Kia mimiti: maku ano e whakamaroke ou awa.

 Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut;  dina strömmar vill jag låta uttorka.»

Ko tana kupu mo Hairuha, He hepara ia naku, ka rite ano i a ia taku katoa i pai ai; mana hoki e ki ki Hiruharama, Ka hanga koe; a ki te temepara, Ka whakatakotoria ou turanga.

 Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde,  han skall fullborda all min vilja,  och han skall säga om Jerusalem:      'Det skall bliva uppbyggt'  och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'»