Galatians 4

Ko taku kupu ia tenei, I te mea he tamariki tonu te tangata mona te kainga, kahore ia e rere ke i te pononga, ahakoa ko te rangatira ia o nga mea katoa;

Vad jag vill säga är detta: Så länge arvingen är barn, finnes ingen skillnad mellan honom och en träl, fastän han är herre över alla ägodelarna;

Engari e meatia ana e nga kaitohutohu, e nga kaititiro, kia taea ra ano te wa i whakaritea e te papa.

ty han står under förmyndare och förvaltare, intill den tid som fadern har bestämt.

Waihoki ko tatou, i te mea e tamariki ana, he pononga tatou na nga mea timatanga o te ao:

Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under världens »makter».

A, no ka tutuki te taima, ka tonoa mai e te Atua tana Tama, i whanau i te wahine, i whanau i raro i te ture,

Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen,

Hei hoko i te hunga i raro i te ture, kia whiwhi ai tatou ki te whakatamarikitanga.

för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi skulle få söners rätt.

Na, i te mea he tamariki koutou, kua tonoa mai e te Atua te Wairua o tana Tama ki roto ki o koutou ngakau, e karanga ana, E Apa, e Pa.

Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som ropar: »Abba! Fader!»

Heoi kua mutu tou ponongatanga, engari kua tama koe; a, ki te mea he tama, na mou nga mea i roto i te Atua.

Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du son, så är du ock arvinge, insatt därtill av Gud.

Heoi i reira, i te mea kihai koutou i matau ki te Atua, he pononga koutou na nga mea ehara nei i te atua tupu.

Förut, innan I ännu känden Gud, voren I trälar under gudar som till sitt väsende icke voro gudar.

Inaianei ia, i te mea ka matau nei koutou ki te Atua, ara ka matauria nei koutou e te Atua, he aha koutou ka tahuri ai ano ki aua mea ngoikore, rawakore, ki nga mea timatanga, e hokia na e to koutou hiahia, kia waiho koutou hei pononga ma aua mea?

Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de svaga och arma »makter», under vilka I åter på nytt viljen bliva trälar?

E mau ana koutou ki nga ra, ki nga marama, ki nga wa, ki nga tau.

I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och år. --

E manawapa ana ahau ki a koutou, kei kore he hua mo taku i mahi ai i roto i a koutou.

Jag är bekymrad för eder och fruktar att jag till äventyrs har arbetat förgäves för eder.

E oku teina, ko taku tohe tenei ki a koutou, kia rite ki ahau; e rite ana hoki ahau ki a koutou: kahore a koutou mahi he ki ahau.

Jag beder eder, mina bröder: Bliven såsom jag är, eftersom jag har blivit såsom I voren. I haven icke gjort mig något för när.

E matau ana koutou he mea na te ngoikore e toku kikokiko taku kauwhau i te rongopai ki a koutou i te tuatahi.

I veten ju att det var på grund av kroppslig svaghet som jag första gången kom att förkunna evangelium för eder.

Heoi kihai koutou i whakahawea, i whakakino ki toku whakamatautauranga i toku kikokiko: na, tahuri mai ana koutou ki ahau, ano he anahera ahau na te Atua, me te mea ano ko Ihu Karaiti.

Och fastän mitt kroppsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning eller leda, utan togen emot mig såsom en Guds ängel, ja, såsom Kristus Jesus själv.

Kei hea ra tera hari o koutou? He kaiwhakaatu hoki ahau mo ta koutou, me i taea kua tikarohia e koutou o koutou kanohi, a kua homai ki ahau.

När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan jag nämligen giva eder, att I då, om så hade varit möjligt, skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.

Koia, kua hoariritia ranei ahau ki a koutou, moku i korero i te pono ki a koutou?

Så har jag då blivit eder ovän därigenom att jag säger eder sanningen!

Ko ta ratou whaiwhai i a koutou ehara i te pai: engari e mea ana ratou kia tutakina mai koutou, kia whai ai ko koutou ki a ratou.

Man söker med iver att vinna eder för sig, men icke med en god iver; nej, del vilja avia eder från andra, för att I med så mycket större iver skolen hålla eder till dem.

He mea pai ia kia matenuitia i runga i te pai i nga wa katoa, kauaka hoki i toku nohoanga anake ki a koutou.

Och det är nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en god sak, alltid, och icke allenast när jag är tillstädes hos eder,

E aku tamariki, ka mamae nei ano ahau mo koutou, kia whai ahua ra ano a te Karaiti i roto i a koutou,

I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet, intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder.

Ko taku hiahia me i kona ahau i a koutou na aianei, kia puta ke ano toku reo; no te mea e ruarua ana ahau ki a koutou.

Jag skulle önska att jag just nu vore hos eder och kunde göra min röst rätt bevekande. Ty jag vet mig knappt någon råd med eder.

Ki mai ki ahau, e te hunga e hiahia ana kia noho i raro i te ture, kahore ianei koutou e rongo ki ta te ture?

Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad lagen säger?

Kua oti hoki te tuhituhi, tokorua nga tama a Aperahama, kotahi na te wahine pononga, kotahi na te wahine rangatira.

Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin tjänstekvinna, och en med sin fria hustru.

Ko ta te pononga no te kikokiko tona whanautanga: ko ta te wahine rangatira ia he mea korero mai i mua.

Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den fria hustruns son är född i kraft av löftet.

He mea whakarite aua mea: ko nga wahine nei nga kawenata e rua; kotahi no Maunga Hinai, whanau ake ana hei taurekareka, ko Hakara tenei.

Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar.

Na ko tenei Hakara ko Maunga Hinai i Arapia, e rite ana hoki ki Hiruharama onaianei, he pononga nei hoki ia, ratou ko ana tamariki.

Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom.

Tena ko te Hiruharama i runga he mea herekore, ko ia to tatou whaea.

Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår moder.

Kua oti hoki te tuhituhi, Kia hari, e te pakoko kahore nei e whanau; hamama, karanga, e te mea kahore nei kia whakamamae; he tini ke hoki nga tamariki a te mea mahue i a te mea whai tane.

Så är ju skrivet:  »Jubla, du ofruktsamma,  du som icke föder barn;  brist ut och ropa,  du som icke bliver moder,  Ty den ensamma skall hava många barn,  flera än den som har man.»

Na, ko tatou nei, e oku teina, e rite ana ki a Ihaka, he tamariki na te kupu whakaari.

Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.

Engari e rite ana ano ki to mua, ko te mea no te kikokiko nei tona whanautanga, whakatoia ana e ia te tama no te Wairua nei tona; e pera ana ano inaianei.

Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.

Heoi e pehea ana ta te karaipiture? Peia atu te wahine pononga raua ko tana tama: e kore hoki te tama a te wahine pononga e whiwhi tahi me te tama a te wahine rangatira ki te taonga.

Dock, vad säger skriften? »Driv ut tjänstekvinnan och hennes son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den fria hustruns son.»

Na, ehara tatou, e oku teina, i te tamariki na te wahine pononga, engari na te wahine rangatira.

Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan av den fria hustrun.