II Corinthians 3

E timata ana ano ranei matou te whakapai ki a matou ano? e pera ana ranei me etahi atu, e mea ana matou ki etahi pukapuka whakapai ma matou ki a koutou, ma koutou ranei ki a matou?

Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?

Ko koutou ta matou pukapuka, he mea tuhituhi ki o matou ngakau, e kitea ana, e korerotia ana e nga tangata katoa:

Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.

Kua marama na hoki, ko koutou he pukapuka na te Karaiti, he mea minita na matou, ehara i te mea tuhituhi ki te mangumangu, engari ki te Wairua o te Atua ora; he teka ki nga papa kohatu, engari ki runga ki nga papa kikokiko o te ngakau.

Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.

Ko tenei tu whakaaro o matou u tonu ki ta te Atua, he mea na te Karaiti:

En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.

He teka kei a matou ake te tikanga mo te whakaaro ki tetahi aha, me te mea na matou ake ano; engari na te Atua matou i whai tikanga ai;

Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,

Nana hoki matou i tau ai hei minita mo te kawenata hou; he teka no te reta, engari no te wairua: he whakamate hoki ta te reta, he whakaora ia ta te wairua.

som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.

Na, mehemea te minitatanga o te mate i tuhituhia nei, i whaoa nei ki nga kohatu, i puta kororia mai, i kore ai e taea e nga tama a Iharaira te titiro matatau atu ki te mata o Mohi i te kororia o tona mata; he kororia ia e memeha ana:

Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,

E kore ianei e nui noa atu te kororia o te minitatanga o te wairua?

huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!

Na, mehemea te minitatanga o te whakatau he he kororia, heoi hira rawa atu te kororia o te minitatanga o te tika.

Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.

He pono hoki, kahore te mea i whakakororiatia i whai kororia i tenei wahi, ara na te kororia e hira rawa nei.

Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.

Mehemea hoki he kororia to te mea e memeha ana, nui noa atu te kororia o te mea pumau.

Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.

Na, i a matou ka tumanako nei ki tenei, nui atu to matou maia ki te korero:

Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga

Kahore ano e pera me Mohi i maka nei i te hipoki ki tona mata, kei titiro matatau atu nga tama a Iharaira ki te tukunga iho o te mea e memeha haere ana:

och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.

Otira i whakapakeketia o ratou hinengaro: no te mea taea noatia mai tenei ra i te korerotanga o te kawenata tawhito e mau tonu ana taua hipoki ra ano, kahore ano i hurahia; i roto ia i a te Karaiti ka whakakahoretia.

Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.

Na, tae noa mai ki tenei ra, ki te korerotia a Mohi, e takoto ana he hipoki ki runga i to ratou ngakau.

Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.

Na, kia huri ki te Ariki, ka tangohia te hipoki.

Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.

Na, ko te Ariki, ko te Wairua ia; ko te wahi i noho ai te Wairua o te Ariki, kei reira te tikanga herekore.

Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.

Ko tatou katoa ia kahore he hipoki mo te mata, e whakaahua ana i te kororia o te Atua, ano kei roto i te whakaata, a e whakaputaia ketia ana kia rite ki taua ahua ano, he kororia hono iho ki te kororia, i runga i ta te Wairua o te Ariki.

Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.