Job 4

Then Eliphaz the Temanite answered and said,

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

If we assay to commune with thee, wilt thou be grieved? but who can withhold himself from speaking?

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

But now it is come upon thee, and thou faintest; it toucheth thee, and thou art troubled.

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Is not this thy fear, thy confidence, thy hope, and the uprightness of thy ways?

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent? or where were the righteous cut off?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

Even as I have seen, they that plow iniquity, and sow wickedness, reap the same.

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

By the blast of God they perish, and by the breath of his nostrils are they consumed.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

The old lion perisheth for lack of prey, and the stout lion's whelps are scattered abroad.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Now a thing was secretly brought to me, and mine ear received a little thereof.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

Fear came upon me, and trembling, which made all my bones to shake.

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Then a spirit passed before my face; the hair of my flesh stood up:

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

It stood still, but I could not discern the form thereof: an image was before mine eyes, there was silence, and I heard a voice, saying,

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

Shall mortal man be more just than God? shall a man be more pure than his maker?

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

Behold, he put no trust in his servants; and his angels he charged with folly:

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

How much less in them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, which are crushed before the moth?

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

They are destroyed from morning to evening: they perish for ever without any regarding it.

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Doth not their excellency which is in them go away? they die, even without wisdom.

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»