Psalms 142

Cantico di Davide, quand’era nella spelonca. Preghiera. Io grido con la mia voce all’Eterno; con la mia voce supplico l’Eterno.
En sång av David; en bön, när han var i grottan.
Effondo il mio lamento dinanzi a lui, espongo dinanzi a lui la mia tribolazione.
 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN.
Quando lo spirito mio è abbattuto in me, tu conosci il mio sentiero. Sulla via per la quale io cammino, essi hanno nascosto un laccio per me.
 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom.
Guarda alla mia destra e vedi; non v’è alcuno che mi riconosca. Ogni rifugio m’è venuto a mancare: non v’è alcuno che abbia cura dell’anima mia.
 När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig.
Io grido a te, o Eterno. Io dico: Tu sei il mio rifugio, la mia parte nella terra dei viventi.
 Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ.
Sii attento al mio grido, perché son ridotto in molto misero stato. Liberami da quelli che mi perseguitano, perché sono più forti di me.
 Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.»
Trai di prigione l’anima mia, ond’io celebri il tuo nome. I giusti trionferanno meco, perché m’avrai colmato di beni.
 Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]