Job 30

E ora servo di zimbello a dei più giovani di me, i cui padri non mi sarei degnato di mettere fra i cani del mio gregge!

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

E a che m’avrebbe servito la forza delle lor mani? Gente incapace a raggiungere l’età matura,

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

smunta dalla miseria e dalla fame, ridotta a brucare il deserto, la terra da tempo nuda e desolata,

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

strappando erba salsa presso ai cespugli, ed avendo per pane radici di ginestra.

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

Sono scacciati di mezzo agli uomini, grida lor dietro la gente come dietro al ladro,

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

abitano in burroni orrendi, nelle caverne della terra e fra le rocce;

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

ragliano fra i cespugli, si sdraiano alla rinfusa sotto i rovi;

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

gente da nulla, razza senza nome, cacciata via dal paese a bastonate.

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

E ora io sono il tema delle loro canzoni, il soggetto dei loro discorsi.

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

Mi aborrono, mi fuggono, non si trattengono dallo sputarmi in faccia.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Non han più ritegno, m’umiliano, rompono ogni freno in mia presenza.

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

Questa genia si leva alla mia destra, m’incalzano, e si appianano le vie contro di me per distruggermi.

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Hanno sovvertito il mio cammino, lavorano alla mia ruina, essi che nessuno vorrebbe soccorrere!

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

S’avanzano come per un’ampia breccia, si precipitano innanzi in mezzo alle ruine.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Terrori mi si rovesciano addosso; l’onor mio è portato via come dal vento, è passata come una nube la mia felicità.

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

E ora l’anima mia si strugge in me, m’hanno còlto i giorni dell’afflizione.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

La notte mi trafigge, mi stacca l’ossa, e i dolori che mi rodono non hanno posa.

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Per la gran violenza del mio male la mia veste si sforma, mi si serra addosso come la tunica.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Iddio m’ha gettato nel fango, e rassomiglio alla polvere e alla cenere.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

Io grido a te, e tu non mi rispondi; ti sto dinanzi, e tu mi stai a considerare!

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

Ti sei mutato in nemico crudele verso di me; mi perseguiti con la potenza della tua mano.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

Mi levi per aria, mi fai portar via dal vento, e mi annienti nella tempesta.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Giacché, lo so, tu mi meni alla morte, alla casa di convegno di tutti i viventi.

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

Ma chi sta per perire non protende la mano? e nell’angoscia sua non grida al soccorso?

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Non piangevo io forse per chi era nell’avversità? l’anima mia non era ella angustiata per il povero?

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Speravo il bene, ed è venuto il male; aspettavo la luce, ed è venuta l’oscurità!

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Le mie viscere bollono e non hanno requie, son venuti per me giorni d’afflizione.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

Me ne vo tutto annerito, ma non dal sole; mi levo in mezzo alla raunanza, e grido aiuto;

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

son diventato fratello degli sciacalli, compagno degli struzzi.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

La mia pelle è nera, e cade a pezzi; le mie ossa son calcinate dall’arsura.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

La mia cetra non dà più che accenti di lutto, e la mia zampogna voce di pianto.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.