Job 17

Il mio soffio vitale si spenge, i miei giorni si estinguono, il sepolcro m’aspetta!

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

Sono attorniato di schernitori e non posso chiuder occhio per via delle lor parole amare.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

O Dio, da’ un pegno, sii tu il mio mallevadore presso di te; se no, chi metterà la sua nella mia mano?

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

Poiché tu hai chiuso il cuor di costoro alla ragione, e però non li farai trionfare.

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

Chi denunzia un amico sì che diventi preda altrui, vedrà venir meno gli occhi de’ suoi figli.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

Egli m’ha reso la favola dei popoli, e son divenuto un essere a cui si sputa in faccia.

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

L’occhio mio si oscura pel dolore, tutte le mie membra non son più che un’ombra.

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

Gli uomini retti ne son colpiti di stupore, e l’innocente insorge contro l’empio;

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

ma il giusto si attiene saldo alla sua via, e chi ha le mani pure viepiù si fortifica.

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

Quanto a voi tutti, tornate pure, fatevi avanti, ma fra voi non troverò alcun savio.

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

I miei giorni passano, i miei disegni, i disegni cari al mio cuore, sono distrutti,

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

e costoro pretendon che la notte sia giorno, che la luce sia vicina, quando tutto è buio!

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

Se aspetto come casa mia il soggiorno de’ morti, se già mi son fatto il letto nelle tenebre,

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

se ormai dico al sepolcro "tu sei mio padre" e ai vermi: "siete mia madre e mia sorella",

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

dov’è dunque la mia speranza? questa speranza mia chi la può scorgere?

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Essa scenderà alle porte del soggiorno de’ morti, quando nella polvere troverem riposo assieme".

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.