Job 15

Majd felele a Témánból való Elifáz és monda:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Vajjon a bölcs felelhet-é *ilyen* szeles tudománynyal, és megtöltheti-é a hasát keleti széllel?
 Skall en vis man tala så i vädret  och fylla upp sitt bröst med östanvind?
Vetekedvén oly beszéddel, a mely nem használ, és oly szavakkal, a melyekkel semmit sem segít.
 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,  med ord som ingenting bevisa?
Te már semmivé akarod tenni az *Isten* félelmét is; és megkevesbíted az Isten előtt való buzgólkodást is!
 Än mer, du gör gudsfruktan om intet  och kommer med klagolåt inför Gud.
Mert gonoszságod oktatja a te szádat, és a csalárdok nyelvét választottad.
 Ty din ondska lägger dig orden i munnen,  och ditt behag står till illfundigt tal.
A te szád kárhoztat téged, nem én, és a te ajakaid bizonyítanak ellened.
 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,  dina egna läppar vittna emot dig.
Te születtél-é az első embernek; elébb formáltattál-é, mint a halmok?
 Var du den första människa som föddes,  och fick du liv, förrän höjderna funnos?
Az Isten tanácsában hallgatóztál-é, és a bölcseséget magadhoz ragadtad-é?
 Blev du åhörare i Guds hemliga råd  och fick så visheten i ditt våld?
Mit tudsz te, a mit mi nem tudunk, és mit értesz olyat, a mi nálunk nem volna meg?
 Vad vet du då, som vi icke veta?  Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
Ősz is, agg is van közöttünk, jóval idősebb a te atyádnál.
 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,  ja, en som övergår din fader i ålder.
Csekélységek-é előtted Istennek vigasztalásai, és a beszéd, a mely szeliden bánt veled?
 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,  och det ord som i saktmod talas med dig?
Merre ragadt téged a szíved, és merre pillantottak a te szemeid?
 Vart föres du hän av ditt sinne,  och varför välva dina ögon så,
Hogy Isten ellen fordítod a te haragodat, és ilyen szavakat eresztesz ki a szádon?
 i det du vänder ditt raseri mot Gud  och öser ut ord ur din mun?
Micsoda a halandó, hogy tiszta lehetne, és hogy igaz volna, a ki asszonytól születik?
 Vad är en människa, att hon skulle vara ren?  Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
Ímé, még az ő szenteiben sem bízok, az egek sem tiszták az ő szemében:
 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,  och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
Mennyivel kevésbbé az útálatos és a megromlott ember, a ki úgy nyeli a hamisságot, mint a vizet?!
 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,  den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
Elmondom néked, hallgass rám, és a mint láttam, úgy beszélem el;
 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;  det som jag har skådat vill jag förtälja,
A mit a bölcsek is hirdettek, és nem titkoltak el, mint atyáiktól valót;
 vad visa män hava gjort kunnigt,  lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
A kiknek egyedül adatott vala a föld, és közöttük idegen nem megy vala.
 ifrån dem som allena fingo landet till gåva,  och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
Az istentelen kínozza önmagát egész életében, és az erőszakoskodó előtt is rejtve van az ő esztendeinek száma.
 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,  under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
A félelem hangja *cseng* az ő füleiben; a békesség *ide*jén tör rá a pusztító!
 Skräckröster ljuda i hans öron;  när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
Nem hiszi, hogy kijut a sötétségből, mert kard hegyére van ő kiszemelve.
 Han har intet hopp om räddning ur mörkret,  ty svärdet lurar på honom.
Kenyér után futkos, hogy hol volna? Tudja, hogy közel van hozzá a sötétség napja.
 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?  Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
Háborgatják őt a nyomorúság és rettegés; leverik őt, mint valami háborúra felkészült király.
 Ångest och trångmål förskräcka honom,  han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Mert az Isten ellen nyujtotta ki kezét, és erősködött a Mindenható ellen;
 Ty mot Gud räckte han ut sin hand,  och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
*Kinyujtott* nyakkal rohant ellene, domború pajzsainak fellege alatt.
 han stormade mot honom med trotsig hals,  med sina sköldars ryggar i sluten hop;
Mivel befedezte az arczát kövérséggel, és hájat borított tomporára;
 han höljde sitt ansikte med fetma  och samlade hull på sin länd;
És lakozott elrombolt városokban; lakatlan házakban, a melyek dűlőfélben vannak:
 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,  i hus som ej fingo bebos,  ty till stenhopar voro de bestämda.
Meg nem gazdagodik, vagyona meg nem marad, jószága nem lepi el a földet.
 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,  hans skördar luta ej tunga mot jorden.
Nem menekül meg a setétségtől, sarjadékát láng perzseli el, és szájának lehelletétől pusztul el.
 Han kan icke undslippa mörkret;  hans telningar skola förtorka av hetta,  och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
Ne higyjen a hívságnak, a ki megcsalatott, mert hívság lészen annak jutalma.
 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,  ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
Nem idejében telik el *élete,* és az ága ki nem virágzik.
 I förtid skall hans mått varda fyllt,  och hans krona skall ej grönska mer.
Lehullatja, mint a szőlővessző az ő egresét, elhányja, mint az olajfa az ő virágát.
 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,  lik ett olivträd som fäller sina blommor.
Mert a képmutató házanépe meddő, és tűz emészti meg az ajándékból való sátrakat.
 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,  såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
Nyomorúságot fogan, álnokságot szül, és az ő méhök csalárdságot érlel.
 Man går havande med olycka och föder fördärv;  den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.