Job 4

Elifaz, moun Teman an, pran lapawòl, li di konsa:

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

-Jòb, si m' pale avè ou, ou p'ap fache, vye frè? Mwen pa ka pa pale.

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Yon lè, se ou ki te konn moutre moun anpil bagay, se ou ki te konn bay moun fòs lè yo fèb.

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

Pawòl nan bouch ou te yon ankourajman pou moun ki te dekouraje. Ou te ede yo kanpe sou de pye yo ankò.

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

Koulye a, paske se tou pa ou, ou pèdi tèt ou. Malè tonbe sou ou, w'ap depale.

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

W'ap sèvi Bondye, ou fèt pou genyen l' konfyans. Ou mennen bak ou byen, ou pa fèt pou dekouraje.

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Repase tèt ou byen. Ou janm konnen yon inonsan ki mouri mal? Ou janm wè yo touye yon moun ki mache dwat?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

M'ap di sa m' wè ak je m': Moun ki kouve mechanste nan kè yo epi k'ap mache bay moun lapenn, se mechanste ak lapenn yo rekòlte.

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Lè Bondye fache, li soufle sou yo, yo mouri. Lè van tanpèt Bondye a leve, yo disparèt.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Mechan yo rele kou lyon, yo gwonde kou bèt sovaj. Men, Bondye fèmen bouch yo, li kase dan nan bouch yo.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Yo mouri tankou lyon ki pa jwenn bèt pou yo manje. Tout pitit yo gaye nan bwa.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Yon lè, mwen tande Bondye t'ap pale tou dousman nan zòrèy mwen. Mwen pa t' fin tande nèt sa li t'ap di.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

Tankou yon move rèv nan mitan lannwit, li mete yon bann vye lide nan tèt mwen. M' pa ka dòmi tèlman mwen pè.

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

Mwen pran tranble, mwen santi yon frison mache nan tout kò m'. Tout zo nan kò m' ap krake.

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Yon souf pase bò figi m', tout cheve nan tèt mwen kanpe.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Mwen rete konsa mwen wè yon moun kanpe devan m'. Mwen pa t' rekonèt ki moun li ye. Men, fòm moun lan te la devan je m'. Mwen pa tande yon ti bri menm. Apre sa, mwen tande yon vwa ki t'ap pale tou dousman, li t'ap di:

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

Ki moun ki ka di li mache dwat devan Bondye? Ki moun ki san repwòch devan Bondye ki kreye l' la?

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

Bondye pa janm fin fye sèvitè l' yo nèt. Ata zanj li yo, li jwenn bagay pou l' repwoche yo.

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Ale wè atò pou moun ki fèt ak labou, pou moun ki soti nan pousyè tè, pou moun yo kapab kraze tankou poudbwa!

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

Yon sèl jou kont pou yo tounen pousyè, yo disparèt nèt. Pesonn pa wè sa.

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Yo rete konsa yo kase kòd. Yo mouri san yo pa janm rive fin gen bon konprann.

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»