Job 29

Jòb tanmen pale ankò, li di:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

-Ki moun ki va fè m' viv tan lontan an, lè Bondye t'ap voye je sou mwen an?

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Lè sa a, Bondye te toujou la avèk mwen. Limyè li te klere anwo tèt mwen, li t'ap moutre m' kote pou m' mete pye m' nan fènwa a.

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Nan tan sa a, tout zafè m' t'ap mache byen. Bondye te zanmi m'. Li t'ap pwoteje kay mwen.

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

Bondye ki gen tout pouvwa a te toujou la avèk mwen. Mwen t'ap viv nan mitan tout pitit gason m' yo.

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

Bèf ak kabrit mwen yo te konn bay anpil lèt. Pye oliv mwen yo te donnen menm nan tè wòch.

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

Lè mwen parèt pòtay lavil la, lè mwen pran plas mwen nan mitan chèf fanmi yo,

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

wè yo wè m', jenn gason yo mete kò yo sou kote, granmoun yo leve kanpe pa respè pou mwen.

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

Notab yo sispann pale, yo fèmen bouch yo.

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

Ata chèf yo pa ka pale ankò! Lang yo vin lou nan bouch yo.

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

Tout moun ki te wè m' t'ap mache fè lwanj mwen, tout moun ki te tande m' te kontan avè m'.

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Mwen lonje men bay pòv malere ki nan ka ansanm ak timoun san papa ki san sekou.

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Moun ki te nan pi gwo mizè t'ap fè lwanj mwen. Mwen te fè kè vèv yo kontan.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Mwen te toujou fè sa ki dwat. Mwen pa t' janm nan patipri.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Se mwen ki te wè pou avèg yo. Se mwen ki te mache pou kokobe yo.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

Mwen te yon papa pou pòv malere yo. Mwen te kanpe pou defann kòz etranje yo.

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

Mwen te kraze pouvwa malveyan yo. Mwen sove moun ki te anba men yo.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

Mwen t'ap di nan kè m': M'a viv kont viv mwen. M'a mouri sou kabann mwen ak kè poze.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Mwen te tankou yon pyebwa plante bò larivyè. Sou tout branch li yo se lawouze.

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

Moun pa ta janm sispann fè lwanj mwen. Mwen t'ap toujou gen tout fòs mwen sou mwen.

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

Lè m'ap pale, tout moun fèmen bouch yo. Yo louvri zòrèy yo, y'ap tann konsa konsèy m'ap bay.

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Pawòl mwen tonbe nan kè yo tankou grenn lapli. Lè m' fin pale, pesonn pa gen anyen pou di ankò.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Yo t'ap tann mwen pale tankou tè sèk k'ap tann lapli. Yo rete bouch louvri pou ranmase sa m'ap di.

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Lè yo dekouraje, mwen fè yon ti ri ak yo. Sa te kont pou remoute kouraj yo.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Mwen te kanpe alatèt yo. Mwen mennen yo tankou yon wa k'ap mennen sòlda li yo. Mwen di yo sa pou yo fè. Mwen te ba yo kouraj lè yo nan lafliksyon.

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.