Job 30

Et maintenant!... je suis la risée de plus jeunes que moi, De ceux dont je dédaignais de mettre les pères Parmi les chiens de mon troupeau.

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Mais à quoi me servirait la force de leurs mains? Ils sont incapables d'atteindre la vieillesse.

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

Desséchés par la misère et la faim, Ils fuient dans les lieux arides, Depuis longtemps abandonnés et déserts;

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

Ils arrachent près des arbrisseaux les herbes sauvages, Et ils n'ont pour pain que la racine des genêts.

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

On les chasse du milieu des hommes, On crie après eux comme après des voleurs.

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Ils habitent dans d'affreuses vallées, Dans les cavernes de la terre et dans les rochers;

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Ils hurlent parmi les buissons, Ils se rassemblent sous les ronces.

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

Etres vils et méprisés, On les repousse du pays.

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

Et maintenant, je suis l'objet de leurs chansons, Je suis en butte à leurs propos.

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

Ils ont horreur de moi, ils se détournent, Ils me crachent au visage.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Ils n'ont plus de retenue et ils m'humilient, Ils rejettent tout frein devant moi.

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

Ces misérables se lèvent à ma droite et me poussent les pieds, Ils se fraient contre moi des sentiers pour ma ruine;

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Ils détruisent mon propre sentier et travaillent à ma perte, Eux à qui personne ne viendrait en aide;

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

Ils arrivent comme par une large brèche, Ils se précipitent sous les craquements.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Les terreurs m'assiègent; Ma gloire est emportée comme par le vent, Mon bonheur a passé comme un nuage.

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Et maintenant, mon âme s'épanche en mon sein, Les jours de la souffrance m'ont saisi.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

La nuit me perce et m'arrache les os, La douleur qui me ronge ne se donne aucun repos,

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Par la violence du mal mon vêtement perd sa forme, Il se colle à mon corps comme ma tunique.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Dieu m'a jeté dans la boue, Et je ressemble à la poussière et à la cendre.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

Je crie vers toi, et tu ne me réponds pas; Je me tiens debout, et tu me lances ton regard.

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

Tu deviens cruel contre moi, Tu me combats avec la force de ta main.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

Tu me soulèves, tu me fais voler au-dessus du vent, Et tu m'anéantis au bruit de la tempête.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Car, je le sais, tu me mènes à la mort, Au rendez-vous de tous les vivants.

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

Mais celui qui va périr n'étend-il pas les mains? Celui qui est dans le malheur n'implore-t-il pas du secours?

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

N'avais-je pas des larmes pour l'infortuné? Mon coeur n'avait-il pas pitié de l'indigent?

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

J'attendais le bonheur, et le malheur est arrivé; J'espérais la lumière, et les ténèbres sont venues.

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Mes entrailles bouillonnent sans relâche, Les jours de la calamité m'ont surpris.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

Je marche noirci, mais non par le soleil; Je me lève en pleine assemblée, et je crie.

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Je suis devenu le frère des chacals, Le compagnon des autruches.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

Ma peau noircit et tombe, Mes os brûlent et se dessèchent.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Ma harpe n'est plus qu'un instrument de deuil, Et mon chalumeau ne peut rendre que des sons plaintifs.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.