Job 29

Job prit de nouveau la parole sous forme sentencieuse et dit:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Oh! que ne puis-je être comme aux mois du passé, Comme aux jours où Dieu me gardait,
 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Quand sa lampe brillait sur ma tête, Et que sa lumière me guidait dans les ténèbres!
 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Que ne suis-je comme aux jours de ma vigueur, Où Dieu veillait en ami sur ma tente,
 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,
Quand le Tout-Puissant était encore avec moi, Et que mes enfants m'entouraient;
 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,
Quand mes pieds se baignaient dans la crème Et que le rocher répandait près de moi des ruisseaux d'huile!
 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Si je sortais pour aller à la porte de la ville, Et si je me faisais préparer un siège dans la place,
 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,
Les jeunes gens se retiraient à mon approche, Les vieillards se levaient et se tenaient debout.
 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.
Les princes arrêtaient leurs discours, Et mettaient la main sur leur bouche;
 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;
La voix des chefs se taisait, Et leur langue s'attachait à leur palais.
 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.
L'oreille qui m'entendait me disait heureux, L'oeil qui me voyait me rendait témoignage;
 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Car je sauvais le pauvre qui implorait du secours, Et l'orphelin qui manquait d'appui.
 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
La bénédiction du malheureux venait sur moi; Je remplissais de joie le coeur de la veuve.
 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Je me revêtais de la justice et je lui servais de vêtement, J'avais ma droiture pour manteau et pour turban.
 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
J'étais l'oeil de l'aveugle Et le pied du boiteux.
 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.
J'étais le père des misérables, J'examinais la cause de l'inconnu;
 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.
Je brisais la mâchoire de l'injuste, Et j'arrachais de ses dents la proie.
 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.
Alors je disais: Je mourrai dans mon nid, Mes jours seront abondants comme le sable;
 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.
L'eau pénétrera dans mes racines, La rosée passera la nuit sur mes branches;
 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.
Ma gloire reverdira sans cesse, Et mon arc rajeunira dans ma main.
 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»
On m'écoutait et l'on restait dans l'attente, On gardait le silence devant mes conseils.
 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Après mes discours, nul ne répliquait, Et ma parole était pour tous une bienfaisante rosée;
 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Ils comptaient sur moi comme sur la pluie, Ils ouvraient la bouche comme pour une pluie du printemps.
 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Je leur souriais quand ils perdaient courage, Et l'on ne pouvait chasser la sérénité de mon front.
 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
J'aimais à aller vers eux, et je m'asseyais à leur tête; J'étais comme un roi au milieu d'une troupe, Comme un consolateur auprès des affligés.
 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.