Song of Solomon 5

Minä tulin, sisareni, rakas morsiameni, yrttitarhaani, ja olen mirrhamini ja yrttini leikannut ylös. Minä olen syönyt mesileipäni hunajan kanssa: minä olen juonut viinani minun maitoni kanssa: syökäät armaani, ja juokaat ystäväni, ja juopukaat.
 »Ja, jag kommer till min lustgård,      du min syster, min brud;  jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor,  jag äter min honungskaka och min honung,  jag dricker mitt vin och min mjölk.»               ----  Äten, I kära, och dricken,  ja, berusen eder av kärlek.                  Höga Visan, 5 Kapitlet          Bruden talar v.  2a, anför brudgummens           ord v.  2b och sitt svar v.  3, talar         vidare v.  4--8.  Jerusalems döttrar tala          v.  9, bruden svarar och beskriver sin            brudgum för Jerusalems döttrar v.         10--16, Jerusalems döttrar fråga v.  17,                  bruden svarar 6:1--2.
Minä makaan, ja minun sydämeni valvoo; se on ystäväni ääni, joka kolkuttaa. Avaa minun eteeni, sisareni, armaani, kyhkyläiseni, ihanaiseni; sillä minun pääni on täynnä kastetta, ja minun palmikkoni täynnä yön pisaria.
 Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta.  Hör, då klappar min vän på dörren:  »Öppna för mig, du min syster,  min älskade, min duva, min fromma;  ty mitt huvud är fullt av dagg,  mina lockar av nattens droppar.»
Minä olen riisunut hameeni, kuinka minun pitäis taas pukeman ylleni? Minä olen viruttanut jalkani, kuinka minun pitäis sokaiseman ne jälleen?
 »Jag har lagt av mina kläder;      skulle jag nu åter taga dem på mig?  Jag har tvagit mina fötter;      skulle jag nu orena dem?»
Mutta minun ystäväni pisti kätensä lävestä, ja minun sisällykseni vapisivat siitä.
 Min vän räckte in sin hand genom luckan;  då rördes mitt hjärta över honom.
Silloin nousin minä avaamaan ystävälleni. Minun käteni tiukkuivat mirrhamia, ja mirrham valui minun sormistani lukon salvan päälle.
 Jag stod upp för att öppna för min vän,  och mina händer dröpo av myrra,  mina fingrar av flytande myrra,  som fuktade rigelns handtag.
Ja kuin minä ystävälleni avasin, oli ystäväni mennyt pois ja vaeltanut ohitse; niin läksi sieluni ulos hänen sanansa jälkeen; minä etsin häntä, mutta en löytänyt häntä: minä huusin, mutta ei hän minua vastannut.
 Så öppnade jag för min vän,  men min vän var borta och försvunnen.  Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord.  Jag sökte honom, men fann honom icke;  jag ropade på honom, men han svarade mig icke.
Vartiat, jotka käyvät kaupunkia ympäri, löysivät minun, löivät minua ja haavoittivat minun; ja vartiat muurin päällä ottivat pois minun pääliinani.
 Väktarna mötte mig,      där de gingo omkring i staden,      de slogo mig, de sårade mig;  de ryckte av mig min mantel,      väktarna på murarna.
Minä vannotan teitä, Jerusalemin tyttäret, jos te löydätte minun ystäväni, niin ilmoittakaat hänelle, että minä olen sairas rakkaudesta.
 »Jag besvär eder,      I Jerusalems döttrar,  om I finnen min vän,      så sägen -- ja, vad skolen I säga honom?  Att jag är sjuk av kärlek!»
Millinen on sinun ystäväs muiden ystävien suhteen, sinä kaikkein ihanaisin vaimoin seassa? Minkäkaltainen on sinun ystäväs muiden ystävien suhteen, ettäs meitä olet niin vannottanut?
 »Vad är då din vän förmer än andra vänner,      du skönaste bland kvinnor?  Vad är din vän förmer än andra vänner,      eftersom du så besvär oss?»
Minun ystäväni on valkia ja punainen, kaunistettu kymmenentuhannen seassa.
 »Min vän är strålande vit och röd,      härlig framför tio tusen.
Hänen päänsä on paras ja kallein kulta; hänen hiuksensa ovat kaharat ja mustat niinkuin kaarne.
 Hans huvud är finaste guld,      hans lockar palmträdsvippor,      och svarta såsom korpen.
Hänen silmänsä ovat niinkuin mettisen silmät, vesiojan tykönä, rieskalla pestyt, ja ovat täynnä.
 Hans ögon likna duvor      invid vattenbäckar,  duvor som bada sig i mjölk      och sitta invid bräddfull rand.
Hänen poskensa ovat niinkuin kaunistettu ryytimaa, niinkuin yrttein kukkaset; hänen huulensa ovat niinkuin ruusut, jotka vuotavat mirrhamin pisaroita.
 Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar,      skrin med doftande kryddor.  Hans läppar äro röda liljor;      de drypa av flytande myrra.
Hänen kätensä ovat niinkuin kultaiset sormukset, täynnä turkosia; hänen ihonsa on niinkuin puhdas elephantin luu, saphirilla kaunistettu.
 Hans händer äro tenar av guld,      besatta med krysoliter.  Hans midja är formad av elfenben,      övertäckt med safirer.
Hänen jalkansa ovat niinkuin marmoripatsaat, perustetut kultaisten jalkain päälle; hänen hahmonsa on niinkuin Libanon ja valittu sedri.
 Hans ben äro pelare av vitaste marmor,      som vila på fotstycken av finaste guld.  Att se honom är såsom att se Libanon;      ståtlig är han såsom en ceder.
Hänen suunsa on suloinen, ja hän itse kokonansa ihanainen. Senkaltainen on minun ystäväni, minun rakkaani on senkaltainen, te Jerusalemin tyttäret.
 Hans mun är idel sötma,      hela hans väsende är ljuvlighet.  Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade,      I Jerusalems döttrar.» [ (Song of Solomon 5:17)  »Vart har han då gått, din vän,      du skönaste bland kvinnor?  Vart har din vän tagit vägen?      Låt oss hjälpa dig att söka honom.» ]